Ung flanör ger lock för öronen
Relaterat
Artikelbilder
DEBUTERAR. Andrea Lundgrens första roman följer en ung man som är rädd att mista människorna i sitt liv.
Fakta
Andrea Lundgren
”I tunga vintrars mage”
(Natur och kultur)
Jag kände samma sak när jag förra året läste Johan Klings ”Människor helt utan betydelse”, om en håglös mediekille som stryker runt i Stockholm, tigger jobb och är rädd att bli dumpad av flickvännen. Hela romanen var som ett slappt handslag.
”I tunga vintrars mage” är en siamesisk tvilling till den flanörromanen, men istället för det slappa handslaget lämnar den känslan av att läsa med lock för öronen, att se världen passera förbi i sin egen bubbla.
Andrea Lundgren från Boden är en av vårens unga debutanter, och det är en ung roman som hon har skrivit, den typ av bok som måste skrivas innan tonåren har kapslats in av förträngningens bärnsten. Hon följer Riga, en ung vilsen man vars mamma försvann när han var barn, och några månader efter att hans far dör träffar han Charlie på en konstskola, en tjej som skulle beskrivas som ”quirky” i amerikanska indiekomedier. De inleder ett förhållande där all nyförälskelsens glädje och lycka bränns till aska av hans rädsla att hon också, som alla andra i hans liv, ska lämna honom ensam. Allt i livet blir blekt, suddigt och utan smak av att han hela tiden är rädd att mista. ”Så fort hon bestämde sig för att gå skulle det enda jag hade kvar vara en död pappa och en lägenhet full av flyttkartonger.”
Inledningsvis är jag inte så förtjust i Andrea Lundgrens text, men hon har en förmåga att, i takt med att bladens vänds, göra sina romankaraktärer till riktiga människor. Mot slutet har jag blivit tagen av en roman om en vägran att acceptera att människor seglar bort från ens liv för alltid.
