Jag klarar nästan inte av att läsa Susanna Alakoskis nya roman.

Jag får ta paus. Lägga den ifrån mig. Förtränga.

Oron som sipprar ut är överväldigande.

Boken handlar om två syskon med finsk arbetarbakgrund i Folkhemmet Sverige.

För flickan Anni ordnar det sig bra. Utbildning och familj.

Pojken Sami blir knarkare. Tatueringar och straffregister.

Berättelsen är Annis förtvivlade skrik. Den anhörigas nödrop över missbrukarmisären. Att hoppas och förtvivla. Att hjälpa eller inte hjälpa. Att be och böna. Vanmakten.

Sami är en bror att älska. Sami är en bror att hata för det han gör mot sig själv – och sin syster.

Det är typiskt förstås att Anni, den duktiga, blir hjälparbetare, jobbar med sociala problem.

Hon är expert på behandlingshem, anstalter och terapimodet för dagen.

Men Sami. Kan hon inte hjälpa. Som om hon kunde hjälpa någon vars framtid stakats ut av invandrarbakgrund, fattigdom, alkoholisthem och obs-klass.

Sami är Annis eviga ångest. Kanske vore det till och med bättre om han dog.

Att sörja vid Estoniamonumentet lindrar. Anni tycker att det finns där för henne. En nära släkting håller ju på att gå under.

Rösten i boken är Annis. Den är rädd, förtvivlad, arg, förbannat förbannad. Full av förebråelser och självförebråelser. Jävla Sami. Hur ska hon kunna snorkla i Thailand medan han sitter på häktet över jul? Naturligtvis finns också skulden hos den som lyckats smita från sitt öde.

Ofta riktar Anni sig direkt till Sami; ”du var begåvad, du var egentligen mycket begåvad. Så sa alla.”.

Hon riktar sig mot samhällets misslyckanden och inlindade förakt för de som inte tar sig i kragen.

Ibland riktas rösten indirekt till dig och mig och Anni själv som inte heller stannar och hjälper en uteliggare som ramlat omkull på torget.

”När jag såg dig gick jag omvägar. När jag hörde talas om dig talade jag om något annat”.

Romanens ram är en medberoendebehandling som Anni deltar i. Texten vi läser är själva bearbetningen, fylld av minnen och känsloutbrott.

Även av självironi och humoristiska situationer, det är kanske därför jag trots allt orkar läsa vidare:

Rehabiliterad Sami kommer på besök hemma hos syrran. Han stjäl grannens cykel. Anni skäller besviket. Men det är ju ett framsteg, jag kunde ha snott en bil, säger Sami.

Författaren använder sig av uppräkningar som mantran. Bitterhetsorden strömmar. Behandlingshemmet Gryningen är: ”Plastgolv, män utan tänder, fådda kläder, skakiga händer, matsal, kala väggar, personal med nycklar, allrum och sjaviga egna smårum. Fattigt, futtigt. Ovärdigt.”

Kåken är: ”Telefontillstånd, permissionstillstånd, besökstillstånd, utetillstånd, innetillstånd, pisstillstånd, träningstillstånd, vårdtillstånd, saktillstånd, duschtillstånd...”

Det rättsmedicinska obduktionsprotokollet efter alkoholistpappans död återges i sin helhet med kommentarer.

”I huvudsvålensesingablödningar.

I skallbensesingabrott.

I pappashuvudsvålen, i pappas skallbenet.

I Pappaspappaspappaspappaspappas.”

Det blir så starkt därför att personen bakom orden till synes struntar i hur de kommer ut. Bara hon får lätta på trycket.

Vem bryr sig om de utslagna, om fångar och fängelsmiljö i dag? Vilka kulturpersoner har brytt sig sen 1970-talet, sen Pockettidningen R:s storhetstid, sen ”Grundbulten” och Lasse Strömstedt och Tage Danielssons film ”Släpp fångarna loss, det är vår”?

Bara Lars Norén – och han gjorde knappast saken bättre.

Kanske inte konstigt då att Susanna Alakoski tvingas ta den gamla fängelskunden Janne Bergquist i handen. Han skrev ”Autonomisk manual” en tankebok från kåken 1972 . Romanens Anni citerar ur den som sin bibel.

Susanna Alakoski bryr sig. Hon bryr sig om mannen på torget som grips med en stulen fläskfilé i jackfickan och är känd av polisen sen tidigare.

Det lyckliga är att efter succén med ”Svinalängorna” kan en bok från henne inte bara gå obemärkt förbi.

”Håpas du trifs bra i fengelset” är en sorts mental fortsättning. Den har ännu tydligare klassperspektiv. Är stopptecken, utropstecken, varningstriangel. Valåret 2010.

Socialarbetaren Anni verkar i Folkhemmet Sverige här och nu. Där den som har tandvärk men inga pengar bara får behålla ”de tänder som behövs för att man ska kunna äta”.

”Håpas du trifs bra i fengelset”, är vad Annis dotter skriver till sin älskade morbror.

Ja, konstigt nog finns det hopp. För Sami. Och för samhället. När välfärdsytan skalas av i en svidande, litterär rapport. n