Men det är en konvalescent som nu är uppe på benen igen, och mirakelläkarna bakom tillfrisknandet är Richard Wilkinson och Kate Pickett, författarna till den uppmärksammade debattboken ”Jämlikhetsanden”.

Instinktivt förstår de flesta av oss att ett samhälle med små klyftor är ett bättre samhälle att leva i, med bättre hälsa, mindre kriminalitet, färre drogberoende och mindre psykisk ohälsa. Men det som dessa forskare i epidemiologi visar i en serie diagram, baserade på fakta från bland annat FN och Världsbanken, är hur dessa problem faktiskt hänger samman med inkomstskillnader. Instinkten blir kalla fakta, svårare att vifta bort för förespråkarna av ett samhälle med stora klassklyftor.

Genom att jämföra 21 rika länder med varandra, samt USA:s olika delstater, visar forskarna på punkt efter punkt hur länder med stora inkomstskillnader har fler mord, fler tonårsgraviditeter, fler fall av livsstilsrelaterade sjukdomar, fler fångar, fler fall av psykisk ohälsa...

Mest slående är hur det sista exemplet, den psykiska ohälsan, har vällt ut över västvärlden i takt med att BNP har stigit. En jämförelse visar att det genomsnittliga barnet i USA vid slutet av 80-talet kände större oro än psykiatriska patienter på 50-talet.

Just USA, och Storbritannien, är länder där klyftorna är som störst i den rika världen, och de utmärker sig negativt inom näst intill varje område, medan Sverige och övriga Skandinavien framhålls som goda exempel på hur mer jämlika samhällen blir bättre samhällen. Många tillfällen finns för oss svenskar att sträcka på ryggen, vore det inte för att de ekonomiska gapen vidgats bara sedan boken gavs ut på engelska 2009.

Tillväxt har använts som en ursäkt för ojämlikheterna, när alla får det bättre, även om vissa får det bättre än andra. Under läsandet av ”Jämlikhetsanden” framstår tillväxten mer som en malign cancersvulst, ty efter en viss nivå av rikedom försvinner tillväxtens godartade effekter, och kvar efter de basala behovens tillfredsställelse blir en symbolisk statuskamp av intern jämförelse som skapar lidande och olycka.

Intressant är hur de hänvisar till undersökningar där det stressrelaterade kortisolvärdet stiger när människor utsätts för sociala värderingshot. Är mina kläder tillräckligt fina? Är bilen tillräckligt ny?

För att koppla psykisk sjukdom till status, refererar de till ett experiment där 20 makakaapor placerades tillsammans med fri tillgång till kokain. De som var lägst i rang tog mer droger. ”I själva verket medicinerade sig de underordnade aporna mot effekterna av deras låga status.”

Status länkas även till våld. Våldshandlingar är ofta kopplade till statusförlust, när människor långt ner på den sociala stegen utsätts för situationer som innebär en risk för att ”tappa ansiktet”. Individer med högre status har en trygghet att falla tillbaka på. De som blott en gnutta status har kan kämpa till sista bloddroppen för att inte mista den.

Författarna exemplifierar med en tonårskille som blev skjuten efter att ha sprungit över en mans gräsmatta:

”Om källan till stolthet är den perfekta gräsmattan blir man mer än lite förtretad om någon trampar på den.”

Att det inte är roligt att vara fattig och statuslös är inte en revolutionär insikt, men det som författarna visar är att hela samhället drabbas av minskad jämlikhet – även de som sitter på tronen.

Aningen överläppssvettiga invändningar har kommit från den svenska högern, exempelvis på DN:s ledarsida samt från debattören Johan Norberg, som menar att punkterna i diagrammen ser ”slumpmässiga” ut. ”Nog har vänstern fått en ny berättelse alltid. Tråkigt bara att den är skönlitterär”, konstaterar han.

Motståndare till författarnas syfte har starka skäl att punktera resonemanget.

Om allt är korrekt, vore det för politikerna att ignorera innehållet som för läkarvetenskapen att strunta i ett botemedel mot cancer.

Sällan läser man en skrift med så stora ambitioner som ”Jämlikhetsanden”. Författarna vill förändra samhället, en sällsynt föresats i dag, inte minst i politiken. De är öppna för vilken väg till ökad jämlikhet som ska vandras. Huvudsaken är att vägen leder rätt. n