Per Agne Erkelius slutar sitt författarliv på topp – i höstas nominerades han till Augustpriset för ”Hotel Galicja” som blev hans mest kritikerhyllade roman och även nominerad till Sveriges Radios romanpris.

Men om det som nu går förlorat borde vi sörja.

Per Agne Erkelius dog häromdagen, 74 år gammal.

Han var en av dem som kallades Gästrikeförfattare och det lät tungt som av järnets klang.

Hans tidiga böcker rörde sig i hemmet och hembygden – Torsåker – och möjligen var det därför som Erkelius inte var mig lika bekant som Evander när jag flyttade till Gästrikland i mitten på 1980-talet.

Själv flyttade han från Gästrikland. Men fortsatte att vandra i förfädernas spår.

”Per Agne Erkelius har rest länge och grundligt i sitt förflutna. Från denna resa har han rapporterat i en rad insiktsfulla och stämningsrika romaner. En värld har blivit synlig, och ett landskap”

Så skrev Arbetarbladets kulturredaktör Karin Månsson i en artikel 1995 inför ”Orgelspelaren”. Som skulle bli författarens avsked till Gästrikland som litterär värld.

Samma år lämnar han med buller och bång sitt förlag Norstedts i protest mot att de försummade den seriösa litteraturen. Erkelius släpper ut sin ilska i två uppmärksammade Expressen-artiklar som gör läsarna oroliga för att han ska ge upp sitt författande.

”Kanske tänkte jag så när jag skrev. Men jag har varit författare i trettio år och vill gärna fortsätta ett tag till”, svarade Per Agne Erkelius.

Det hann bli ytterligare tre böcker.

Per Agne Erkelius debuterade 1961 med ”Städerna vid havet”. Det stora genombrottet kom dock först med ”Fotografen” 1976, följd av ”Drömmen om Johannes” och ”Minnet av Nancy” – en trilogi med utgångspunkt från privata fotografier och efterlämnade dagböcker.

Det var då mitt egentliga författarskap började, menade han själv.

Och Torsåkersborna kunde känna igen sig – bland människor, gårdar och till och med Stollgången.

Per Agne Erkelius föddes i Torsåker 1935, han blev lärare och kom att undervisa i samhällskunskap på Västerbergs folkhögskola innan han blev författare på heltid i mitten på 70-talet.

De självbiografiskt inspirerade böckerna följdes så småningom av historiska romaner där resan bär ut i Europa. I ”En sorts fred” (2004) och ”Hotel Galicja” (2009) är det andra världskrigets Europa.

Vid en författarafton i Sandviken förklarar han sig. Erkelius tycker att han med ålderns rätt kan lämna småfrågorna och kallpratet bakom sig, nu gäller klarspråk.

Kommersen kring dagens romankrängande var inte Per Agne Erkelius tekopp. ”Himlavagnen” (1991) handlar om det konstnärliga skapandets villkor. Den fiktiva författare som är bokens huvudperson blir så illa berörd på bokmässan att han kräks.

Men fotarbete hade han inget emot. Genom åren har Per Agne Erkelius ofta gästat hemtrakterna och talat om sina böcker, ibland i sällskap med sin författande dotter Lina Erkelius. Han har läst in egna texter för Radio Gävleborg, medverkat i lokaltidningarna och i mitten på 1990-talet skrev han också en pjäs direkt för Folkteatern – ”Akta elden”.

De gulnade urklippen i Arbetarbladets arkiv vittnar om en människa som hade en mycket ödmjuk inställning till sitt yrke.

1983 begav han sig ut i landet för att starta skrivarverkstäder. Per Agne Erkelius rättade stavfel med såväl tioåringar som pensionärer på 23 orter.

Kanske var det en mission. Att sporra självförtroendet och att ge den uppmuntran som behövs och som han själv en gång fått.

”Författandet är ett hantverk. Det är alltför romantiskt att tro att man är född till att skriva eller inte skriva”.

Han sa faktiskt så, Per Agne Erkelius.

I så fall hade han själv kämpat hårt. En idrottshjälte hade nöjt sig. Men för författaren är det inte så högt det går utan så högt en människa får.

Nils Schwarz recenserade "Hotel Galicja" i Expressen i augusti förra året, med vetskap om att författaren drabbats av cancer; "Per Agne Erkelius tjugonde roman är av allt att döma hans sista".

Men Schwarz utnämnde den också till den viktigaste svenska romanen på länge.

”Dess smärtpunkter kommer att fortsätta att ömma långt efter hans död.”