Salaligan går över gränsen
Relaterat
Artikelbilder
Fakta med fiktion. Arne Sundelins nya roman ”Fallet Thurneman” handlar om mord, ockultism, hypnos och utanförskap -– allt som en modern läsare kan önska sig.
Det är naturligtvis alltid vanskligt att, skönlitterärt, närma sig ett autentiskt arbete, en verklig händelse eller för den delen historiska gestalter.
Att det ibland är det enda möjliga sättet är en annan fråga – vårt behov av att förstå kan vara större än vad vi verkligen kan avläsa i det biografiska materialet. Det ställer krav på både författaren och läsaren – hur ofta och när kan man låta gränserna skära genom varandra, vad är sanning och vad är fiktion?
Att man sedan gömmer sig bakom en genrebeteckning som ”roman”spelar egentligen mindre roll.
Nu utkommer Arne Sundelin med boken ”Fallet Thurneman”som är just en sådan volym som rör sig mellan och förbi de snäva genreramarna. Sundelin berättar ”Salaligans”historia – en gruppering under trettiotalet som rymde allt det som en modern läsare kan önska sig av mord, ockultism, hypnos och utanförskap.
Efter vad jag kan förstå var gruppen aktiv under sex år, dess mord var spektakulära, för att inte säga absurda. Grupperingen var präglad delvis av ett sökande – men också av rädsla inför frontfiguren Thurneman, som genom yogaövningar och hypnos kunde betvinga sina kumpaner.
Ligan fick namn efter platsen Sala – och just huvudfiguren bakom grupperingen, Sigvard Nilsson var enligt beskrivningarna i facklitteraturen närmast att beskrivas som en sociopat. Han bytte sedan namn till ”Thurneman”vilket man kan tolka som ett anagram för ”Manhunter.”
Sundelin skriver en rak och enkel prosa, ofta verkar den bygga på dokumentära grunder, men igen blir det svårt att se vad som är Sundelins egna antaganden och ”Salaligans”verkliga identitet.
Det finns en rad obesvarade frågor som löper genom texten – hur kunde denna märkliga konstruktion av individer samlas till en grupp, vad var egentligen den Magiska Cirkeln och vad var det för märklig dansk person som fanns knuten till gruppen. Återigen: vad är fakta, vad är fiktion.
Det enkla och klara språket Sundelin använder sig av rymmer också en poetisk dimension.
Arne Sundelin har skrivit en bok som på ytan vill åskådliggöra ”Salaligans”historia och struktur – samtidigt skapar han en berättelse som låter oss speglas i feghet och ondska, i det kortfattade efterordet tydliggör han också det privata intresset för ”Salaligan”– efterordet är för övrigt den enda plats där Sundelins berättelse benämns som roman. n
