Trasiga kids får eget rum
Relaterat
Artikelbilder
Skicklig bildberättare. Ola Nilsson fångar ett tillstånd i tiden.
”I romanen Hundarna får tillstånden sitt eget rum”, står det att läsa i bokens baksidestext, och det är en så välfunnen formulering att jag måste börja där. Ola Nilssons tredje bok, ”Hundarna”, består mer än något annat av skildringar av olika tillstånd, av rum som är utskurna ur tiden, av ett slags dallrande, stillastående utsnitt av mänskligt liv.
”Hundarna”är ingen sammanhållen, episk berättelse; de 175 sidorna är episodiskt berättade, med fristående men tematiskt sammanlänkade avsnitt, lite som en serie fotografier eller som korta filmsekvenser. Det är ett stilistiskt grepp som passar storyn utmärkt.
”Hundarna”handlar om en klick ungdomar på norrländsk landsbygd, om det är de eller kanske alla runt om dem som är hundar låter jag vara osagt. Kanske är det bara så enkelt som att titeln syftar på de riktiga hundarna, på Gubbens hund till exempel, som i slutscenerna möter sitt öde efter en attack på husse.
Gubben har tre söner, Erik, Kalle och Filip – de två senare är sladdisar och det är de som sitter på det hemliga gömstället under broräcket och super. Ida och Sanna är systrar, den förra suparkompis med Filip, den andra något slags flickvän till Kalle. Och så finns Nicklas, den lite äldre killen som Ida ligger med utan att veta varför. Nicklas har förlorat en far, Sanna och Ida har en ”gubbe” därhemma som ibland tappar greppet.
Att det är trasiga ungdomar är tydligt (för Ida och Filip är spriten en bedövning, ett sätt att glömma och slippa känna), men exakt hur och varför låter Ola Nilsson endast ana i enstaka antydningar och förklaringar. Men man förstår ändå. Nilsson besitter förmågan att berätta selektivt och ändå vara noga med vilka detaljer han lyfter fram – de talande, de som rymmer den större bilden.
Språket är i det närmaste visuellt, därav liknelsen med fotografiet och filmen ovan; som läsare ”ser” jag även det som inte sägs rent ut. Det är väldigt skickligt utfört.
En av de inledande scenerna skildrar hur Kalle och Filip blir vittne till en dödsolycka, en pojke som av någon vuxen pressas att dyka med huvudet före ner i vattnet, från bron. Det är sakligt återgivet, men så omskakande att läsa. Den scenen har just ingen annan koppling till handlingen än att Kalle och Filip blir vittnen till incidenten, ändå blir den emblematisk för hela romanen.
Här ryms hela vuxenvärldens samlade oaktsamhet och svek mot barnen i en riktig fähund – mannen som uppmanar pojken att hoppa i med huvudet före.
