Dagbok för sömnlösa
Inom konsten möter vi ofta olyckan när den skriker, när den är stor och mullrande. Mer sällan skildras den som ett bakgrundssnyftande. Vardagsolyckan.
Relaterat
Artikelbilder
Behärskad författare. Maria Zennström har skrivit en roman i dagboksform om en kvinna som lever ett liv där allting är hopplöst för sent.
Fakta
• Maria Zennström
”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?”
(Bonniers)
Berättaren i ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” hör klockan ticka. I dagboksform, täta små stycken som i sin litterära kondensering inte påminner mycket om verklighetens dagböcker, beskriver hon olika variationer på samma tillstånd: känslan av att allting är hopplöst för sent.
Främst är det för sent att bli mor, att hitta kärlek den vägen. Hon rör sig mellan fertilitetskliniker och sexuella relationer, som i en dimma. Det är en kroppslig roman. Kroppen känns, barnlängtan känns, den eviga sömnlösheten känns. Maria Zennström är bra på att skildra just sömnlösheten, den totala utmattningen, men också paradoxen i att resten av livet blir lättare av den, att kampen mot sömnen blir på liv och död och att övriga problem jämförelsevis krymper.
Jag fastnar för en mening som jag läser många gånger: ”Jag orkar nästan inte vara kvar i mitt eget liv.”
2001 fick Maria Zennström Borås Tidnings debutantpris, och uppföljaren har dröjt nästan ett decennium. Även denna gång finns Ryssland med, men inte i förgrunden som i debuten.
Utöver pennan som för dagbok, har romanen ett par andra starka karaktärer, i synnerhet hennes åldrade mamma vars magnetism drar igenom boksidorna.
Men det är en bok som i sitt perspektiv inte lyfter blicken från den egna kroppen, från synen av stängda ögonlock i desperat sömnjakt. Maria Zennström behärskar genren med sitt kontrollerade språk, men det finns en brist på utblick i den svenska samtidsprosan som känns kvävande. n
