Känslokonfetti för vinden
Att slå upp Calle Brunells debutroman ”Brev från en bruten horisont” är som att öppna en låda med exploderande konfetti, en kaskad av starka känslor som skjuter upp i läsarens ansikte.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
ny bok
Calle Brunell
”Brev från en bruten horisont”
(Gilla böcker förlag)
Calle Brunell är inte en författare som räds en känsloarsenal av grov kaliber. Hans fragmentariska skröna hänger ut ett ångande varmt hjärta i den unga svenska litteraturens frostnatt.
Att redogöra för handlingen i romanen, myllret av intrigtrådar, är inte lätt, och alltför stor klarhet i hur de olika delarna hänger ihop ska inte läsaren ha. Bland delarna finns en ung man som funderar på att göra slut med sin flickvän, som ältar sin sorg över en försvunnen far; en man som försvinner under en seglats på Atlanten; befolkningen på en ö på västkusten, som drivs till en religiös extas av kärleksbrev som flyter iland, tolkade som budskap från Gud. Allt hänger samman över generationerna.
Någonting sydeuropeiskt, eller kanske sydamerikanskt, vilar över Calle Brunells (född 1979) debut. Kanhända inte en regelrätt magisk realism, men en ton som har en temperatur över det normala. Här finns passion, eld, stark krydda, och det ljumma är som bannlyst. Brunell är som en sagoberättare på ett läger för barn med koncentrationssvårigheter, som laddar på med allt vad han förmår så att läsaren dras med av bara fartvinden.
Ofta när känslorna tillåts att vara stora och i full färg, finns en risk att de blir ytliga, som om all kraft läggs på det horisontella planet och vertikalen blir lidande. Så även här. Med en sådan berättelse, som löper över generationer och hoppar mellan otaliga platser och människor, undrar jag om inte 188 sidor är för futtigt, och att det korta formatet bidrar till ytligheten. Ett par hundra sidor till hade inte botat den valpiga, om än charmiga, prosan. Men det extra utrymmet hade gett näring även åt vertikalen.
