Joan Didion fortsätter att pilla på sårskorpan. Hennes ”Ett år av magiskt tänkande”, om bortgången av hennes make John Gregory Dunne, fortsätter med ”Blå skymning” och ett nytt dödsfall. Redan i den förra boken låg dottern Quintana Roo svårt sjuk, men hon tillfrisknade och det var hennes adoptivpappa som istället dog, och först ett par år senare rycktes även hon bort från Joan Didions liv.

När ”Ett år av magiskt tänkande” var en bok om att mista sin livspartner, med detaljfyllda beskrivningar om hur det är att ensam komma hem från sjukhuset och ställa undan den mat som var framdukad för två, är ”Blå skymning” en bredare betraktelse över ålderdomens bräcklighet, moderskapets tvivel och grymheten i att lämnas av de allra närmaste.

När Quintana Roo adopterades 1966 namngavs hon efter en plats i Mexiko. Hon var aldrig ett solskensbarn, med tillstånd som senare i livet fick olika diagnoser, däribland manodepressivitet. Medveten om att inte vara ett biologiskt barn till sina adoptivföräldrar hyste hon en ständig rädsla för att bli övergiven.

Genom hela boken går ekot av det dåliga moderssamvetets frågor, misstanken om att all olycka härstammar från en brist i henne själv. Till sin struktur är ”Blå skymning” mer impressionistisk än föregångaren, som hade en mer utstakad berättelse. Minnen av dotterns uppväxt under Kaliforniens himmel kontrasteras mot den misär som väller över författaren på ålderns höst. Dottern framstår som en brådmogen bifigur i föräldrarnas glamourösa, karriärfokuserade Hollywood-liv.

Boken är tillägnad Quintana, enligt baksidestexten är det ”ett verk om att förlora en dotter”, och det är verkligen mer en berättelse om att förlora en dotter än en bok om dottern. (Där liknar den Claes Brittons ”Min mamma är död”, som är en bok om att förlora sin mamma i cancer och inte en bok om att dö i cancer.) Titeln kommer från de långa skymningarna som fransmännen kallar ”l’heure bleue”, det utdragna försvinnandet av ljuset när man tror att ”dagen aldrig ska ta slut”. Boken kan sägas fånga alla nyanser av detta sista blå skymningsljus i livet.

Joan Didions stil har alltid liksom formats bakom ett par eleganta solglasögon, sval och bedövad. I ”Ett år av magiskt tänkande” fanns stilen intakt, och för mig fanns dess största värde i just den aspekten, att en författare med ett erkänt välslipat verktyg tog en privat erfarenhet och fyllde en form som arbetats fram under ett helt skrivande liv. ”Blå skymning” tycks vara skriven av vana – instinkten att dechiffrera livet till litteratur – och är, ärligt talat, inte en välskriven bok.

Den första boken hade också en allmängiltighet som kunde erbjuda en välformulerad tröst till läsare i samma situation, eller som en förberedelse inför olyckan att vara den som förlorar sin livspartner istället för att ha turen att checka ut först. Sorgmemoar nummer två är en mer privat angelägenhet – färre har erfarenheten av att ha försummat barn för en karriär i Hollywood och New Yorks litteraturkretsar.

När Joan Didion mister skärpan i sin prosa återstår bara anteckningar från ett liv som jag har svårt att uppbåda intresse för.