Odräglig!
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
NY BOK
Jonas Joelson
”Tabula Rasa Hotels”
(Forum)
De fula och obegåvade göre sig icke besvär i Jonas Joelsons reklamvärld. Som om han likt en nattklubbsvakt vid Stureplan har stått och sållat bort de oattraktiva. Inte sedan Per Hagmans inträde på den svenska litteraturscenen har persongalleriet varit så storknande ”rätt”.
Vi får följa David Skoglund före och efter hans fall. Som reklambranschens stigande och störtade stjärna. Likt en osnuten Don Draper från ”Mad men” lägger han förstrött guldägg med provocerande lätthet. Han är så het att även kvinnornas rustningar av avvisande innerstadsis smälter bort. Resten av uppåtsträvarna i Stockholms hipstergegga betraktas von oben, med den arrogans som bara en vinnare på väg mot nirvana kan kosta på sig.
Kapitlen varvas mellan före och efter, och i det senare tidsplanet har någonting hänt, länge höljt i dunkel, som gör att tillvaron krackelerar. Han har mist sin mojo och vännerna har försvunnit. Livet har hunnit ikapp honom.
För att intrigen inte ska växa fast i barstolen finns det mystiska, äckligt hippa Tabula Rasa Hotels som driv i romanen. Reklambranschens hetaste konto att ta hem för den som kan knäcka gåtan bakom hemsidan med den gåtfulla vita kuben. Vår reklamare blir besatt av att lösa mysteriet som om svaret skulle kunna hela hans själ.
Att ”Tabula Rasa Hotels” är så lätt att ogilla gör att de få förtjänster som finns kommer i skymundan. Jonas Joelson, till vardags copywriter, har en bra känsla för statusmarkörer hos den kreativa klassen: ”Trevlighetsgraden var ett slags intern klassmarkör – ju trevligare, desto längre ner i hierarkin, ju odrägligare, desto högre upp”. Han skildrar också med insikt den bensin som driver strebrarna framåt, uppumpad från ambitionens ångest under den senaste säsongens yta.
Men ljusglimtarna i denna svarta sedeskildring stannar där. Samtliga hans romangestalter är sådana som man desperat hade försökt skaka av sig på ett mingel. De snygga formuleringarna övervägs av meningar som mer liknar det som numera ska föreställa smakfulla julgransdekorationer. Romanens mest irriterande grepp är den dialog som berättarjaget har med sitt lyckosmycke Ganesha.
Vad som knuffar romanens odräglighetsfaktor över kanten är pretentionen. När en roman som Sophia Wolf Lösnitz ”Stockholm rosé” från förra året kom undan med att vilja så lite, är siktet här högt ställt. För högt. Jonas Joelson har onekligen språkets gåva – men det är skillnad på att skriva copy och skönlitteratur.
