Han föddes på sand. Tom Ripley kläcktes ur Patricia Highsmiths hjärna när hon från sin balkong i Positano såg en ensam man vandra på en övergiven strand. ”Jag började fantisera om en äventyrare, amerikan, naiv och oerfaren, amoralisk, som skulle kunna göra intressanta och roande saker – i brottsligt avseende”, skriver författaren i ett brev.

Hans fotspår syns alltjämt i sanden, fyllda med blod. Snart 60 år efter att Patricia Highsmith gav ut den första av fem böcker i den så kallade ”Ripliaden” håller hennes karismatiska antihjälte fortfarande vår fantasi fängslad. Skådespelare fortsätter att göra auditions för att utses till den ultimata Ripley – två av de senare har varit Matt Damon i ”The Talented mr Ripley” och John Malkovich i ”Ripley’s game” – och nu ger Norstedts ut de tre första romanerna i en fet volym med en sådan tyngd att Ripley själv hade kunnat använda boken för att krossa någons skallben.

Tom Ripley gjorde entré 1955 i ”En man med många talanger”, där han övertalas av den lättjefulla rikingen Dickie Greenleafs far att resa till Italien för att locka in den fallna sonen på en smalare väg. Tom Ripley förförs av Dickie Greenleaf, åtrår lika mycket det liv som hans nyfunna vän lever som han åtrår den sexuella auran.

”Tom är intelligent, fattig och en blyg nörd som bara vill vara medlem av innegänget, och vilken amerikan från småskolan och uppåt har inte haft den desperata känslan av att kunna sälja sin själ bara för att få passa in”, skriver kritikern Frank Rich.

När hans nyblomstrande liv under den italienska solen hotas, mördar Ripley sin vän och ikläder sig hans identitet, genom sin förfalskningsförmåga och sitt bedrägliga kameleontpsyke. Han seglar förmögen mot solnedgången som en ny man.

När han återkommer i ”En man utan samvete” från 1970 är den försagda, socialt obekväma ynglingen borta, och istället finns där en kultiverad gift man som pysslar om sina blommor i trädgården på den franska landsbygden och spelar Bach. Men en ond bråd död lurar aldrig långt bort i det universum som Patricia Highsmith har skapat åt sin Tom Ripley, frammanat med en prosa som har kylts ner i bårhuset. Han dras in i en konstförfalskningshärva och det ena leder till det andra, som det plägar göra för honom. I den tredje romanen, ”En man med onda avsikter” från 1974, förolämpas han av en i leukemi döende rammakare. Hämnden blir en djävulsk lek för att locka den fattiga, sjuka mannen att utföra ett mord som ska säkra en betydande summa i arv åt hans efterlevande.

En av alla aspekter som gör Tom Ripley till en sådan enigmatisk romangestalt, innehavare av plats nummer 60 av 100 på tidskriften Books lista över ”best characters in fiction”, är att han inte är något monster. Att låta sin mördare vara en kultiverad gourmet med finsnickrat intellekt är inte unikt för Patricia Highsmith, men medan, säg, Thomas Harris låter Hannibal Lecter njuta av en god chianti med människokött på tallriken, är Ripley förfärande lik oss andra. Hans psykopatiska drag döljer sig väl under en välskräddad kostym av normalitet.

Efter fem böcker har han minst åtta liv på sitt samvete, men medan en standard-psycho skulle räkna sina offer med skåror i kolven, har Ripley glömt av hur många liv som han har släckt såsom man glömmer att köpa mjölk i affären. I Ripliaden följer ett mord på ett annat som i en talserie, en logisk följd på varandra. Dödandet sker av nödvändighet och inte av lust.

”I Ripliaden finner man överlag ett slags avdramatiserande av mordet. Det utförs liksom i förbifarten, slarvigt, nyckfullt och Highsmith dröjer snarare vid bisarrt vardagliga detaljer i anslutning till brotten än bjuder läsaren på några kval- och blodfyllda våldsbeskrivningar”, konstaterar Ulf Karl Olov Nilsson i sitt förord till samlingsvolymen.

Många läsare lär ha upprörts av att Patricia Highsmith inte dömer sin antihjälte, att hon rentav njuter av att låta honom slingra sig från lagens långa arm. Varför de människorna över huvud taget läser Ripliaden undgår mig. Just Highsmiths ignorerande av det moraliserande läsartrycket att låta skurken sona för sina brott gör läsupplevelsen större och mer oförutsägbar. Hon identifierade sig med sin Ripley, signerade till och med böcker med signaturen ”Tom/Pat”, och vi är nog många som likt Highsmith har låtit Ripley utforska fantasin om att leva utan moraliska konsekvenser. Han tycks vara vaccinerad mot skuldkänslor.

Mycket har skrivits om Tom Ripleys sexualitet, i synnerhet med tanke på att det inte finns så mycket sexualitet där. Är han bög? Nja, svarar Highsmith, män kan vara fysiskt attraktiva för honom, men hon påpekar samtidigt att han är lyckligt gift. Intresset som kritiker har visat Ripleys sexualitet antyder en oförmåga, och kanske ovilja, att förstå en man som inte rids av sin sexualitet. Med den sexuella drivkraften reducerad öppnas tolkningsfältet upp för vad som får denna mördare och bedragare att ticka.

En annan romangestalt som inte släpper greppet om sina läsare, Jay Gatsby från Scott Fitzgeralds ”Den stora Gatsby”, har ofta åberopats som ett slags tvillingsjäl till Ripley. Båda kommenterar den amerikanska drömmen och är versioner av ”the self made man”, det finaste man kan vara under stjärnbaneret. Om det finns en grimas hos Gatsby så har Ripley det kompletta crazygrinet – den amerikanska drömmen om mannen som med egna händer formar sitt liv tagen till mörk parodi. Författaren tycks se Ripleys avancemang som en hyperbolisk skildring av hur mäktiga, skoningslösa män alltid har klöst sig till sina positioner. Ripleys klättring i klassystemet har varit på en stege av likdelar.

Med tanke på den död som ständigt omger Ripley, är det märkligt hur lätta i tonen romanerna är. En kritiker har jämfört Ripley-böckerna med, av alla tänkbara referenser, PG Wodehouse och hans komiska bagateller. En liknelse som inte är så ansträngd som man först kan tro. Såväl Ripley som Wodehouses adhd-ädling Bertie Wooster tycks existera i en parallell värld med lättare gravitation, en värld som liknar vår men där spelreglerna är något annorlunda, vilket gör att läsaren lättare förlåter den osannolikhet som ligger över Ripleys brott.

Vad finns det då för anledning att fortsätta läsa om Tom Ripley, när vi under de senaste decennierna har bjudits på en sådan dignande buffé av andra psykopater och mördare? En anledning: Han var en romangestalt före sin tid, som mer tycks höra hemma nu. Highsmith skissade på en modern människotyp som nu har veckats ut till fullo.

Mer specifikt är det en människotyp vars identitet är mer lös i kanten. Ripliaden är ett verk om identiteter och att sätta på sig någon annans mask, som när Ripley mördar sin vän och tar över hans liv. Han genomförde identitetsstölder före det att brottet blev känt. Hans lösa identitet gör böckerna om honom till ett spegelpalats, där bilderna av honom är otaliga men där det inte går att peka ut vad som är kärnan, om någon sådan ens existerar. Ripley förebådade också nätets identitetsupplösning, en cybervärld där alla kan välja att vara vem de själva vill vara med strömmen till webbkameran strypt. Återuppfinnandet av sig själv har blivit en folkrörelse.

Därför kan Tom Ripley glida in under radarn i en populärkultur som våren 2012 är lika fascinerad av den återuppfunna identiteten som Patricia Highsmith var. De två mest omskrivna popstjärnorna just nu, Lana Del Rey och Lady Gaga, har båda artificiellt tillverkat sina identiteter. Don Draper i ”Mad men” är också en tagen identitet, stulen från en man i krig, och i tv-hiten ”Revenge” återvänder en ung kvinna till den rika badorten under ny identitet för att hämnas dem som fördärvade hennes far. Det är lätt att se även Tom Ripley vandra över en strand i The Hamptons i ”Revenge”, med sattyg i blick.

l kristian.ekenberg@arbetarbladet.se