Här plastikopererar han sin roman
Relaterat
Artikelbilder
Fotograf: Kristian Ekenberg
Fakta
Bret Easton Ellis
NY BOK
”Imperial bedrooms”
Övers. David Nessle
(Norstedts)
Spöken från det förflutna hemsöker Bret Easton Ellis senare romaner, kanske för att det förflutna är allt han har. I ”Lunar Park”, en fejksjälvbiografisk historia, väcks monster ur hans tidigare fiktion till liv och hemsöker honom, och i nya ”Imperial bedrooms” väcker han liv i romangestalterna från debuten ”Noll att förlora”, nu skyltdockor som har blivit medelålders.
Att återvända till forna succér kan vara ett tecken på kommersiell desperation, det kan också vara en genuin besatthet av de världar som den egna fantasin en gång skapat. I Bret Easton Ellis fall finns en dos av båda.
”De hade gjort en film om oss. Filmen var baserad på en bok skriven av någon vi kände”, skriver han i bokens första meningar. De första sidorna är Easton Ellis-prosa serverad på vit linneduk, kristalliserad inspiration.
Idén om att tjugofem år senare återuppliva romangestalterna från debuten exalterar författaren under dessa första sidor, men intresset svalnar därefter märkbart. Kanske hade en novell modell längre varit nog.
Ungdomsgänget från ”Noll att förlora” har åldrats, men de har inte förändrats. Åren har adderats, men hålen i deras själar är desamma, möjligtvis är de större. Berättaren Clay är nu framgångsrik manusförfattare, på flykt i sin hemstad Los Angeles från en diffus fara. Han glider paranoid och tom runt i staden på fester och under en LA-himmel som tycks vara upplyst av smutsiga solstrålar.
Här finns också ungdomens vänner – Blair, Julian, Trent – och en ny kärlek, om det ordet kan användas i sammanhanget, en vacker skådespelerska som snart blir en besatthet. Stan surrar av rykten om en video på nätet där en i kretsarna lemlästas. Hotfulla sms fyller Clays mobiltelefon.
Bret Easton Ellis har alltjämt talang för yta, en talang för att beskriva yta med ord och meningar som själva har en lyxigt lackerad yta. Ta den här beskrivningen av Rip, deras forna knarklangare: ”Ansiktet är onaturligt slätt, omgjort med ögonen uppspärrade i ständig förvåning; det är ett ansikte som härmar ett ansikte, och det ser plågat ut. Läpparna är för tjocka. Huden är orange. Håret är gulblekt och omsorgsfullt kammat med frisyrgelé. Han ser ut som om han genomgått ett snabbt syrabad; delar föll av, hud försvann. Det är nästan utmanande groteskt.”
Denna skildring av plastikkirurgins härjningar inbjuder till jämförelse, ty även Bret Easton Ellis fiktion är plastikopererad – samma gamla kropp men botoxad, fixad för 2000-talet. När han skrev ”Noll att förlora” hittade han en litterär stil som korresponderade med tidsandan. Men det var ett kvartssekel sedan. Tiden har gått, världen har förändrats, men Bret Easton Ellis är för alltid inlåst i seriemördaren Patrick Batemans lägenhet. Han sitter där under knivhot från sina egna manér. Tomheten i det senkapitalistiska samhället har inte längre nyhetsvärde.
Därav dessa återupplivningsförsök av forna lekkamrater. Hans värde som författare består nu av att följa dem mot döden, dessa föga bedårande barn av sin tid. Att väcka Patrick Bateman igen – en idé som han teasade med på Twitter – har han nu slagit ur hågen, enligt intervjun här intill. Men finns det något alternativ till att fortsätta plastikoperera det egna litterära arvet?
