Bäst i Norrland
Författaren Björn Löfström får Norrlands litteraturpris 2012 för sin debutroman ”Babels torn i Bojtikken”. Vinnaren utsågs vid Norrländska litteratursällskapets sommarmöte i Gysinge i helgen.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
Björn Löfström
”Babels torn i Bojtikken. Jojkar från Västerbottens lappmark”
(Erzats)
”Vissa böcker har sitt eget universum. Man måste in i det och låta sig omslutas av det, acceptera det för att nå bokens själ, djup och tyngd. I Björn Löfströms debutroman finns definitivt ett eget universum”, löd motiveringen.
Kultursidans recensent Åke Svidén – själv en gång arbetskamrat med författaren/journalisten Björn Löfström på Västerbottens Folkblads redaktion i Umeå på 1970-talet – har läst vinnarboken.
...................
Björn Löfström, med en bakgrund som journalist, gör romandebut med ”Babels torn i Bojtikken”. En roman med åtminstone en självbiografisk inramning. Vad som händer i den lilla byn under ”vårhelgen” 1960 skildras ur en nioårings perspektiv.
Det händer stora saker. Sture, kusin till huvudpersonen, sätter Lapplandsrekord i myggjagaråkning efter postbuss. Pingstvännerna har stort tältmöte dit självaste Lewi Petrus kommer. I andra ändan av samhället är det tivoli. Kvällen avslutas med dans i Folkets Hus med tillhörande slagsmål. Handlar’n skjuter sig för att inte drabbas av skammen av en väntande konkurs. Och kungen är i sin sportstuga i grannsocknen.
Hemma hos nioåringen har far Evald besök av ombudsman Westerlöv från Part-it. Evald är både ledare för den kommunistiska arbetarekommunen (KAK) och en driftig företagare. Han förädlar lappmarkens delikatesser och säljer till Östermalmshallen.
Hela byn tycks titta förbi för att diskutera politik och smaka av fars hemjästa. Även mors släktingar har kommit, men de ska besöka pingstvännernas väckelsemöte. När de vilar ut i huset mellan mötena måste spritflaskorna plockas bort och kaffekoppar och våfflor fram.
De storpolitiska diskussionerna hettar till på allvar när den nyligen frigivne mördaren Nils Konrad Vesterlund kommer på besök och tar till orda om utrensningar och avrättningar i det kommunistiska Sovjet. Han ställer en fråga till kommunisterna. Har ni mördat? Han manar revolutionärerna att inte tala så lättvindigt om att döda andra människor, vare sig de är klassfiender eller kontrarevolutionärer.
Vesterlund vad det innebär att döda en människa. Om nasaren som han slog ihjäl sa han: ”Men han var ju männisch Liljendahl å. Han hadd’ ju å kjeringa å båna.”
Här får sig den ganska uppsluppna boken en allvarlig törn. Och mördarens ord slår an ett frö av tvivel hos de övertygade kommunisterna. Pappa Evald blir tagen och grubblar på sitt personliga ansvar för vad som skett i Sovjetunionen. Han hade ju kämpat för den socialistiska idén. Han hade inte känt till massmorden i partiets namn. ”Hur var han då ansvarig?”
Jag läser det här som att Löfström vill göra upp med, eller åtminstone relativisera, synen på den renläriga Sovjetkommunism som partiet predikade som en religion. De där strikta politiska linjerna existerade kanske bara i teorin. Där i byn var verkligheten annorlunda. Självaste partiledaren Evald tågade med familjen till pingstvännernas tält för att lyssna på de vackra sångerna. Och i sitt företag strävade han framåt efter kapitalistiska principer och hade gott namn i banken i Vilhelmina.
I nioåringens perspektiv blir Lapplandsrekordet i myggjagaråkning en symbol för framsteget. Och själv har nioåringen byggt ett högt torn varifrån han ser hela byn. Det handlar om en strävan uppåt och framåt, mot nya rekord. Då och då försöker han förstå vad Rutt-joff sagt i radion från Moskva.
Det är en rolig och läsvärd bok Björn Löfström skrivit om det tidiga 60-talet, till stora delar på dialekt. Många mustiga berättelser, men inte respektlösa, om de udda människor som befolkade samhället.
Åke Svidén
