Svala ämnen med Almedalen som fasad
Relaterat
Artikelbilder
Maria Wendt. Foto: Linnea Bergnehr
Fakta
Maria Wendt
”Politik som spektakel – Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin”
(Atlas akademi)
Almedalen kan anklagas för att vara symbolen för allt som är fel med svensk politik och media, så varför inte anklaga? Detta är tiden på året när det politiska Sverige och Mediesverige möts i ett smutsigt samlag i ett sommarsvettigt Visby, påhejade av PR-maskinens äktenskapsmäklerska. Startsignalen för allt är artiklar som förfasar sig över de kommande dagarnas cirkus, en genre där inledningen till denna recension hör hemma. Statsvetaren Maria Wendt har proppat genren full med tillväxthormon och fått ut en hel bok av sin Almedalen-kritik.
I ”Politik som spektakel” målar hon en bild av media som är svart som sot. Politiken är också förtappad, men indirekt, som en hunsad vovve som leds runt i medielogikens koppel. Kopplet sitter även hårt kring halsen i Stockholms innerstad, men när den geografiska ytan för den politiska och mediala makten krymper för att rymmas inom Visbys ringmurar blir kopplet extra framträdande, som upplyst av neon.
Maria Wendt är en flitig Almedalen-besökare och beskriver i detalj scenografin och dramaturgin med mingel, utspel, rosévin, after speech, retorikexperter, lobbyister, krönikörer, webb-tv, jippon, presskonferenser, kändisar, PR-konsulter och röken som ligger tjock efter Gudrun Schymans grillparty där hon 2010 eldade upp 100 000 kronor.
Almedalen har varit stort länge nu, men de senaste åren tycks bevakningen ha exploderat i takt med att medielandskapets liveprägel har bränt sig in. Allt pågår i direktsändning i ett, som Maria Wendt kallar det, ”evigt nu”, ett tillstånd utan förflutet och utan framtid. Replikerna är skrivna i förväg, scenanvisningarna omöjliga att bryta. Pianot har rentav blivit självspelande: ”Politikerna pratar nu fram den politiska verkligheten i medialiserad form, alldeles av sig själva. För att upprätthålla medielogik behövs kanske inte längre några journalister”.
Att det just är Almedalen, med rosor och ringmur under en himmel så blå som svenska flaggan, som har valts ut som plats för cirkustältet är inte en slump, och författaren för ett intressant resonemang kring hur politikerna på olika sätt spelar på svenskheten och våra föreställningar om den. Boken fördjupar sig i hur politiken avpolitiseras med just nation (och kön) som exempel. Genom att ta vissa frågor från bordet, skapa ett samförstånd i ett konstruerat ”vi”, krymper det politiska landskapet. Det enklaste sättet att vinna en debatt är att inte ens föra den.
Wendt börjar lovande, men när hon minglat klart i Visby och går vidare till de kapitel som är ämnade att vara mer köttiga, sjunker mitt intresse. Kapitlen om hur medias personfixering gör oss mer intima med politikerna och genomgången av hur Feministiskt initiativ mottogs medialt känns som billigt bjudvin på tungan. Bokens omslag och baksidestext trycker hårt på Almedalen, men den stundande politikerveckan ter sig under läsningen allt mer som en fasad. Likt politiker och PR-folk använder Wendt Almedalens buzz för att hetta upp svala ämnen på agendan. Inte ens gotländska sommarvindar kan blåsa bort byrålådans damm från analysen av journalistiken om Feministiskt initiativ. Genom att släppa boken precis före politikerveckan utnyttjar författaren medielogiken för att kunna skriva om det som hon egentligen verkar vara intresserad av: Hur kvinnor beskrivs i media. Almedalens effektivitet för att få upp ett ämne på agendan får därmed en oavsiktlig (?) illustration.
Vi i media får spela skurkar i ”Politik som spektakel”. Inte utan anledning, och Maria Wendt presenterar flera argument som får mediernas politikbevakning att framstå som mer skadlig än välgörande för demokratin. Men media är inte enbart en mäktig husse som leder runt politikerna i koppel. Medierna själva sitter fast i medielogiken, med en uppdriven konkurrens och tekniska möjligheter med webbens ständiga nu som gör att till och med public service-journalister känner sig tvingade att spela med. Vem vinner då på Almedalen? Ja, PR-maskineriet får makthavare och journalister levererade till sig under sommarledigheten, och de största vinnarna är kanske de som hyr ut sina lägenheter i Visby för fantasisummor.
