Sveriges förvandling efter guldåldern
Relaterat
Fakta
Ny bok
Håkan Blomqvist och Werner Schmid, redaktörer
"Efter guldåldern. Arbetarrörelsen och fordismens slut"
(Carlssons)
Det handlar inte bara om vilken politik som förs, utan på ett högre plan också om den allmänna synen på vilken roll politik bör ha. Hur har Sverige förvandlats från ett land där staten eller det offentliga hade det yttersta ansvaret för varje enskilds välmående, till ett där det i första hand är individens sak att se till att hon och hennes närmaste klarar sig?
Antologin ”Efter guldåldern – arbetarrörelsen och fordismens slut” av en grupp samtidsforskare vid Södertörns högskola, ger sig i kast med denna fråga. Officiellt handlar boken om hur de hårdare tider i världsekonomin som avlöste perioden
1945 – 75 (titelns guldålder) påverkade Östersjöländerna. I själva verket är den dock koncentrerad till Sverige. Ett kapitel handlar om ryska barnhem under Sovjettiden jämfört med senare år och är intressant i sig, men sticker ut i en bok som i övrigt helt ägnas åt svensk socialdemokrati och relationerna mellan arbetsmarknadens parter.
Den genomgående tesen är att SAP:s framgångar baserades på en taktik som gick ut på att kompromissa med näringslivet
–samförståndsandan. Målet var från och med 1930-talet att öka arbetar- och medelklassens levnadsstandard i stället för att ta makten över produktionen och därmed över hela samhället. Under guldåldern var detta ganska oproblematiskt. Med en stark ekonomi var det lätt att öka välfärden för alla utan att hota den ekonomiska maktbalansen. Näringslivets toppar var berett att offra en del av sina överskott för att få lugn. När tiderna började bli sämre fungerade inte detta. Socialdemokraterna kunde inte längre leverera utan initiativet gick över till nyliberaler och avreglerare, som kom med nya lösningar.
Det är uppenbart att bokens författare intar ett perspektiv långt till vänster. Detta skulle kunna vara en nackdel, men eftersom det är så tydligt kan man knappast beskylla dem för smygpropaganda. Visst vore det intressant att också få höra vad partitrogna socialdemokrater eller borgerliga samhällsdebattörer har att säga om utvecklingen. Jag har dock en känsla av att deras beskrivning av händelseförloppet inte skulle skilja sig så mycket åt, däremot deras åsikter om det.
Stilen i boken varierar mellan de olika författarna och kapitlen, men ligger generellt på en ganska hög akademisk nivå med många teoretiska termer och hänvisningar till tankesystem som kan vara svårt för en utomstående att sätta sig in i. Dock finns det skildringar som alla borde kunna ha glädje av. Min egen favorit är etnologen Mats Lindqvists skildring av hur kunden – inte arbetsgivaren – numera är den som anses ställa krav på produktionen. Därmed har anställda och fackföreningar egentligen ingen motpart att förhandla med utan tvingas ständigt anpassa sig och sänka sina krav utan diskussion. En enkel förklaring till försämringar som kanske inte är invändningsfri men åtminstone tänkvärd.
Henrik Ågren
