Författaren Stephen King skadades svårt i en trafikolycka 19 juni 1999. Det var ungefär då som jag hade slutat sluka hans böcker. Jag glömde min favoritförfattare. Bara så där. Och det kunde som sagt gått illa.

Stephen King kom in i mitt liv i början på 1980-talet. Säkert var det en sommar. Genombrottsromanen Carrie handlade om en mobbad tonårstjejs sammanbrott. Jag tyckte formen var genialisk. Psykologiska tillstånd och moraliska frågeställningar gestaltades i en bloddrypande rysare genom stark vardagsrealism med övernaturliga inslag.

Och författaren spann. Nya fantastiska romanintriger som hamnade i mitt knä. I romanen Christine spann en motor, för Christine var en bil som fick liv – utan förare vid ratten.

Stephen Kings produktion är lika ofattbart omfångsrik som Strindbergs. Under ett enda år kunde det komma fyra tjocka böcker.

Höjdpunkterna hette Död zon, Varsel och Pestens tid men jag svalde vampyrer, rasande hundar, synska småflickor och hemsökta hus också. Det var ju Stephen. Jag var besatt. Ni vet, katters egensinne och outgrundliga blick. Man har respekt.

Jurtjyrkogården råkade förresten handla just om älskade sällskapsdjur som föll offer för aningslösa människor. Om katterna och hundarna som hamnade under framdånande långtradare och begravdes på djurkyrkogården. För att sedan återuppstå, men det är en annan och makaber historia. Sommarkatten Stephen King lever ju än, och väl, trots mitt svek.

Många av berättelserna utspelar sig i barndomens sommarland – som i novellsamlingen Sommardåd ur vilken filmsuccén Stand by me föddes. Stämningen där är mycket typisk – med unga människor som utforskar gränsen till vuxenvärlden. Men att människan – inför det kommande allvaret – ändå behåller oskuldsfullheten i sitt hjärta, är ett lika viktigt tema hos Stephen King.

Stephen King skrev. Jag läste. Allt. Om honom, av honom. Jag läste författarna som han själv beundrade: Shirley Jackson och Richard Matheson, och boken han skrev om sitt eget skrivande. Jag läste tidiga noveller som publicerats i små amerikanska science fictionmagasin, och det han skrev under pseudonymen Richard Bachman, och ja till och med en usel roman som hans fru gav ut.

Någonstans på vägen blev den massproducerande underhållaren Stephen King creddig. Kanske hängde det lite ihop med att aktade regissören Stanley Kubricks gjorde Varsel till en modern skräckklassiker. Kanske förändrades den nedlåtande attityden mot Stephen King av att Lida var en metaroman om författarskap, som dessutom i sin filmversion gav huvudrollsinnehavaren Kathy Bates en Oscar. Stephen Kings fantasier har försett Hollywood med livsuppehållande blodtransfusioner under årtionden.

I födelsedagspresent för sex år sedan fick jag Stephen Kings senaste roman i inbunden originalutgåva. Den ligger fortfarande på sängbordet. Ännu bara påbörjad. Jag blev glad. Men det fanns inte längre samma förväntan.

Förlåt. Jag bara lämnade dig. Utan en tanke på vad som skulle kunna hända.

Trodde väl att någon annan skulle ta hand om dig. Någon yngre. Nästa generation. Du är en sådan som man har som mest behov av under korta intensiva perioder i livet. När man står inför det nya och främmande, när stora livsavgörande beslut ska tas och ens nattliga mardrömmar handlar om att flyga utan vingar eller köra bil utan bromsar. När man blir tonåring, när man får vuxenansvar. När man tränar sig på att fejsa det otäcka och okända.

Man kan ta hand om ett djur, kanske en sommarkatt, och växa som människa. Man kan utmana sin rädsla med skräckfilmer och skräckböcker. Och, man kan gå igenom Stephen Kings övergångsriter.

Att ha idoler är också en sorts ritual man oftast lägger bakom sig när den tjänat ut som substitut. Nu efteråt kan jag se att jag hade förträngt den Stephen King som skrev pretentiösa fantasyböcker. Serien Det mörka tornet håller han själv för sitt mästerverk. Gubbe lilla, där tycker vi olika.

Tv-serien Kingdom Hospital visas just nu i Sverige. Den kallas en nyversion av Lars von Triers epokgörande Riket. Den är utvecklad av Stephen King. Och rena skräpet. Sorry.

Stephen King hämtade sig efter bilolyckan. Han sitter som vanligt på sin kammare i ett av sina pampiga hus i Maine och skriver, med samma disciplin som Jan Guillou. Även om andra namn tagit över bestsellerpositionen.

Ytterligare en Stephen King-bok anländer. Tjockare än någonsin. 1 178 sidor. Under kupolen skildrar enligt baksidestexten hur bräcklig vår civilisation är. Pestens tid möter Flugornas herre, påstås det. Låter plötsligt vansinnigt lovande.

Jag tar Stephen King med i semesterpackningen som sommarlektyr.

Om jag än en gång ska lämna honom åt sitt öde återstår att se.

Nyligen gjorde King ett uttalande som fick stort genomslag och refererades också i svenska dagstidningar. Han hävdade att det inte är mer än rätt att rikt folk, som han själv exempelvis, betalar jättemycket mer i skatt.

En katt som växt till sig och fräser ifrån! Hm, kanske inte så dumt att ha med tillbaka till stan.