När deckarförfattaren Raymond Chandler i essän ”The simple art of murder” konstaterade att hans föregångare Dashiell Hammet tog ”mordet ut ur den venetianska vasen och slängde ut det i gränden” såg han kriminalromanens framtid. I gränden, inkletad i smuts och blod, har den legat sedan dess. Men kriminalgenren gör nu en ansats att börja kravla tillbaka till de finare salongerna.

Denise Rudberg är en av kriminalförfattarna som har duschat av grändsmutsen och klätt genren i pärlhalsband. Elegant crime, kallar hon sin skapelse. ”Brotten är inte vackra men miljöerna är eleganta”, som det heter på bokomslaget. Denise Rudberg skjuter fram sina spelmarker i bokförsäljningskasinot och satsar på att läsarna – eller åtminstone en tillräckligt stor del av läsarna – har tröttnat på gränden och vill ha mer fashionabla miljöer som kuliss till liken, vill ha sina liksäckar designade av Armani.

Rudberg exponerar skelett och ruttnande värderingar i den svenska överklassens källare. Hennes hjältinna, åklagaren Marianne Jidhoff, är väl hemma på Östermalm, och Rudberg verkar vara mer intresserad av hennes sociala liv än av att lösa brotten. Typisk mening: ”Sigrid hörde inte till gängse normen för Östermalms kriterier när det kom till utseende och stil.”

En annan som har försökt att ge sina mord lite mer klass är Kåre Halldén, som med ”Champagneführern” försökte att introducera genren wine crime, mordgåtor där man inte vet om det röda på den nystrukna vita skjortan är blod eller en rödvinsfläck.

Elegant crime och wine crime är relativt nya utväxter på deckargenren, men det betyder inte att de eleganta miljöerna har lyst med sin frånvaro i den svenska deckaren sedan Maria Lang lade ner pennan. Jan Mårtensson firar i sommar jubileum med sin mordgåtelösande antikhandlare Johan Homan. 40 böcker har det blivit under åren, och Johan Homan har blivit lite mer outhärdlig för varje bok med sitt besserwisserbeteende och gubbkonservativa observationer av dagspolitiken. Jan Mårtensson bevisar att om man envisas med att göra sin grej tillräckligt länge så återkommer trendcykeln till slut till den plats där man står och gräver sin grop. När alla andra skulle skriva om seriemördare och samhällets baksida, skrev Mårtensson om mysiga mord på någon herrgårdsweekend. Liken har liksom alltid luktat lite mindre illa i Mårtenssons oeuvre.

Antikhandlaren Homan själv är visserligen en katt bland hermelinerna, men åh vad han anstränger sig för att få stryka runt bland dessa hermeliner – och helst av allt sätta dit någon av dem för mord. Med tiden har en rentav passiv aggressiv tendens kunnat skönjas när han burar in den ena efter den andra i samhället som har klättrat högre på statusstegen. Han zoomar in på brott på mingelfester, i Östermalmsvåningar, på slott och herresäten och, i sommarens deckare ”Mord i blått”, i korridorerna på ett stort modeföretag där textilierna blir blodröda. För att Homan/Mårtensson ska intressera sig för ett lik ska det ha en aktieportfölj på minst ett par millar och en slips inköpt på NK.

En böjelse som han delar med Dominick Dunne, de eleganta brottskildringarnas framlidna nestor. Dunne var ett societetslejon som i långa dagboksanteckningar i magasinet Vanity Fair skrev om de rika och berömdas kriminalitet. Han fick en gång rådet att ingenting intresserar allmänheten såsom rika och berömda som beter sig illa, ett råd som han tog och mjölkade varje gulddroppe ur med en rad böcker och tv-program vid sidan av hans tidningsartiklar. Den som vill förstå lockelsen med elegant crime, och kanske även försöka att konkurrera med Rudberg i genren, måste läsa Dominick Dunnes texter.

Min personliga favorit i sammanhanget är dock en tv-serie, ”Revenge” (TV3), där en av bikaraktärerna för övrigt tycks vara baserad på Dominick Dunne ner till minsta buskiga ögonbryn. Serien följer Emily Thorne som under falsk identitet ska hämnas på den rika Grayson-familjen som förrådde och fick hennes far fängslad. Miljön är cocktailpartyn och enorma villor i det glamourösa The Hamptons.

Serien lyckas på ett briljant sätt kanalisera allmänhetens ilska mot ”enprocentarna”, den del av befolkningen som sitter på merparten av den samlade rikedomen. När sonen i familjen Grayson blir oskyldigt anklagad för ett mord, trycker manusförfattarna på att folk vill ha en syndabock för hur finanseliten ostraffat kunde punktera ekonomin.

Kriminalromaner från de finare kvarteren är bara en gryende trend, men i den observationen om allmänhetens ilska mot eliten som ostraffad slapp undan det ekonomiska kaos som de skapat finns en tillväxtpotential. Vi har gett upp om att få se alla de giriga och skyldiga kastas ner från sina finanstorn – nu kan vi bara hoppas på att få någon syndabock i dyr kostym fälld och förnedrad. Sommarens skriverier om Eva Rausings död, länge ett surrande getingbo av frågor, tycktes delvis vara drivna av en önskan om att se rättvisan nafsa en enprocentare i hälarna, men allt pyste ut i ett stort ingenting när maken Hans Kristian Rausing förklarades oskyldig till allt annat utom brott mot griftefriden.

Vi får vänta på att få rikemanskött inom lås och bom, och fram till dess får vi nöja oss med fiktionens surrogat.