Boken hann inte ens hamna på bokhandelsdiskarna förrän den stoppades. Herman hade på sidan 377 försökt förklara vad han år 2000 skrev om Karl-Gustaf Hildebrand i boken ”Drömmar och verklighet”, som också blev indragen.

Hildebrand var ingen nazist, tillhörde inte de uppsalastudenter som protesterat mot beslutet (1939) att tio judiska läkare fått uppehållstillstånd i Sverige. När nu Herman återberättar historien i sina egna memoarer finns en formulering som kan tolkas som att Hildebrand aldrig någonsin protesterat mot nazisterna. Stor protestartikel på DN-Debatt, löpsedlar och ramaskrin – och Bonniers agerade lika drastiskt som konkurrenten Norstedts för tolv år sedan.

Herman Lindqvist hade alltså gjort det igen, hamnat mitt i stormens öga, ungefär som när han tyckte att prinsessan Estelle fått ett opassande namn – ”låter som en nattklubbsdrottning”. Men Herman har klarat värre stormar och ”Mitt i Allt” är en gastkramande och ocensurerad skildring av en reporter och journalist som varit med om det mesta.

Han drömde tidigt om att resa och få uppleva, växte upp som näst yngst i en sexbarnsfamilj där pappa Eric var pressattaché på svenska ambassaden i Helsingfors. Farfar hette också Herman Lindqvist, var LO:s ordförande i 20 år, ledande socialdemokrat och hade skickat Eric till Tyskland som 14-åring för att praktisera på bank. När Eric kom hem fick han höra av fadern:

”Jag ville bara säga att jag är inte din pappa. Din mamma är inte din mamma. Din syster är din mamma. Du är adopterad. Nu kan du gå.”

Eric Lindqvist återvände till Berlin, började skicka artiklar till svenska tidningar, blev utrikeskorrespondent och stannade i 20 år. Under hela kriget rapporterade han också direkt till statsminister Per Albin Hansson, det gjorde han alltså så bra att han hamnade i Helsingfors som diplomat.

Lille Herman satt och tjuvlyssnade när fadern fick besök av utrikeskorrespondenter och politiker av alla de slag på svenska ambassaden. Han skulle minsann också ut i stora världen! Det var knaggligt i början, det tog några år innan han vågade sig upp på Aftonbladets redaktion i Klara. Herman blev redigare på utlandsredaktionen, skickades till Prag och hamnade mitt i kriget när ryssarna marscherade in. Han hade börjat en karriär som skulle ta honom till krig och katastrofer över hela världen och skänka honom bakgrundsmaterial och unika kunskaper när han med tiden skulle skriva tjocka böcker om historia förr och nu.

Jag träffade Herman flera gånger under hans långa väg mot ära och berömmelse. 1973 var vi båda i Aten när överstarna äntligen kastade in handduken efter sex års militärstyre. Herman var där för Expressen, jag för Aftonbladet. Min konkurrent var måttligt intresserad av att rapportera hem. Hur otroligt det än låter: jag skällde på Herman och sa att han måste skärpa sig. Det blev en liten artikel till Expressen till sist.

Vi återsågs i Bangkok i april 1975. Jag var utskickad av Aftonbladet för att följa slutfasen av kriget i Vietnam. I planet ner hade jag läst i Expressen hur Herman beskrev hur han sprang för livet i Phnom Penh – ”mitt sista besök i Kambodja”, skrev han. Min självklara reaktion: skönt att jag inte ska till Kambodja, det är ju till Vietnam jag är på väg. Jag träffade Herman i hans bostad utanför Bangkok och han började omedelbart föreslå att vi – tillsammans – skulle flyga till Phnom Penh nästa dag. ”Vi kommer inte in i Vietnam, du kan ju inte gå i Bangkok och vänta … Och hela gänget med svenska journalister finns i Phnom Penh. Vi tar Kambodja först så får vi se vad som händer med Vietnam sedan.”

Jag lyssnade på Herman. Jag är övertygad om att han aldrig åkt till Kambodja igen utan mitt sällskap. Vi var två civila passagerare i Air Cambodge-planet. Vi såg hur planet lastades fullt med vapen och ammunition, cigaretter och whisky. Vi borde ju ha hoppat av när flygvärdinnan bar in fyra stora whisky på silverbricka till piloterna. Men planet lyfte, med vissa svårigheter. Det var ju så tunglastat. 45 minuter senare skulle vi landa. Vi sjönk som en sten mot landningsbanan. När vi sprang ut från planet och raketerna yrde omkring oss stod tusentals kambodjaner och slogs om platserna för att komma med tillbaka till Bangkok. Efter oss landade inga fler plan på Phnom Penhs flygplats.

Herman beskriver hemskheterna i krigets slutskede och det totalkaos som följde. Nu var vi de röda khmerernas fångar. Mitt telegram om jubelscenerna när regeringssoldater och civila föll segerherrarna om halsen var det sista som lämnade Phnom Penh. Sedan stängdes telegrafen, Phnom Penh isolerades, omvärlden kunde bara spekulera om vad som hänt oss.

Vi flydde till franska ambassaden när röda khmererna körde ut oss från hotellet, flera tusen människor av olika nationaliteter klättrade desperat över taggtrådshindren. Vad väntade härnäst? ”Dom skjuter oss allihopa och börjar med amerikanarna”, trodde CIA-agenten Sapper som brukade veta det mesta. Vi installerade oss så gott vi kunde, ryckte åt oss några kuddar som fick tjäna som liggunderlag, jag hamnade med Herman på ena sidan, New York Times-journalisten Sydney Schanberg på den andra, Sydney som fick Pulitzer-priset och skrev manuset till filmsuccén ”Killing Fields”.

Alla kambodjaner som sökt skydd på ambassadområdet hämtades ut, avrättades omgående. Med tanke på det blodbad som kom att följa hade det naturligtvis varit mest rationellt och praktiskt för röda khmererna att göra processen kort med oss övriga. Så skedde av någon outgrundlig anledning inte. Vi hölls vid liv, fick en levande gris i stort sett varje dag, ris från Battambang-provinsen och vatten direkt från Mekong-floden.

Till sist skulle vi evakueras. En svensk – vi var fyra svenska journalister, alla andra svenskar som Herman pratat om hade flytt innan vi landade – skulle få plats i första konvojen. Det blev lottdragning – utan att jag var närvarande. Herman kom triumferande och berättade att han vunnit. Det kändes grymt. ”Jag har ju fru och små barn i Bangkok”, sa Herman. Jag hade ju också fru och små barn – men i Sverige. Herman och den första konvojen försvann i mörkret, under tiden anlände nya flyktingar till ambassaden. Det talades om kolerapatienter. Hur skulle det nu bli med vår evakuering? Efter en vecka återvände lastbilarna och vi kom så småningom också i väg till friheten. Och vi fick äntligen ringa in våra fantastiska dagböcker om röda khmerernas massmord. Innan kriget tog slut hade mellan två och tre miljoner människor dödats.

När jag nu 37 år senare läser Hermans skildring av Kambodja-krigets helt osannolika avslutning ser jag att den stämmer med mina egna minnesbilder. Varken han eller jag lät oss knäckas av vad vi fick uppleva. Herman hittade nya dramatiska arenor att rapportera från men framförallt hittade han en ny kvinna som lyckades förvandla en fortfarande omogen människa och medelmåttig reporter till någonting helt annat: en tryggare människa som började ett nytt liv, blev disciplinerad, utvecklade sin skrivartalang och fick möjlighet att skriva Sveriges historia efter sitt eget huvud.

Han chockade historikerna i den akademiska världen som snabbt hittade det ena faktafelet efter det andra i böckerna. Även hans gamla journalistkompisar försökte göra livet surt för honom, avundsjuka förstås. Men Herman skrev glatt vidare, gjorde också tv-program som lockade miljonpublik och slutligen måste också historiker av facket medge att ”kvällstidningsreportern” lyckats intressera svenska folket för ämnet historia – bättre än de själva.

Herman har nu varit gift i 27 år med sin Birgitta, själv framgångsrik författare, deras dotter Elin skriver också böcker. Han umgås i de fina salongerna, fick skriva kungens jultal ett år och blev kronprinsessan Viktorias egen historielärare – ”jag uppmanade henne att satsa stenhårt på Daniel från Ockelbo”. Efter sin kommentar om valet av namn på lilla Estelle springer han inte lika flitigt på Slottet men det bekymrar inte den 70-årige författaren.

Jag tror hans memoarbok blir en ny framgång, han har ju något att berätta och han gör det elegant och flyhänt. Skriverierna om Hildebrand och den stoppade utgivningen har inte varit negativa för upplagan. Och Herman har nya projekt på gång. Han vet hur man gör både skandaler och löpsedlar.

Sven-Oskar Ruhmén