Hur kvinnor tuktas
I nya boken ”Livfjädrar” berättas lokal historia, av lokala författare. För att få perspektiv på det stora verket om Sandvikens kvinnor, bad vi litteraturkritikern Anne Brügge, bosatt i Hälsingland, att recensera.
Relaterat
Artikelbilder
Fakta
Anna Jörgensdotter/Helene Rådberg/Carolina Thorell
”Livfjädrar, kvinnornas Sandviken”
(Sandvikens kommun)
Fotnot. Ett utdrag ur ”Livfjädrar” publicerades på Arbetarbladets kultursida 15 oktober.
Det kändes litet vemodigt att lägga ihop boken efter dagar av umgänge med Sandvikens kvinnor från 1862 och till sista sidornas Bussarakham Kanyavongha och Eva Brolander. Jag hade gärna varit i staden i ytterligare 444 sidor i ett skolkök, butik eller en hälsocentral.
Men eftersom det inte är bibeltunt papper, utan kraftigt papper och många illustrationer, så måste författarna någonstans sätta punkt, innan volymen blev ohanterlig. Punkten sattes med ett tack till dem som våren 2011 kom till biblioteket för att dela med sig av synpunkter och minnen under rubrikerna Omsorg, Skapande och Föreningsarbete och politik.
Anna Jörgensdotter, med bland annat den prisbelönta romanen ”Bergets döttrar” bakom sig, var ju redan djupt involverad i forskning om Sandvikens senare historia. Poeten Helene Rådberg har också i sin diktning grävt i arbetarkvinnors villkor och undersökt vad arvet givit av förmåga och oförmåga, säkerhet och osäkerhet. Carolina Thorell har i sin diktning iakttagit samspelet mellan mödrar och döttrar och driften till självständighet i en stark kedja av levande och döda. De försöker alla sätta ord på diffusa känslor, ord som förklarar och befriar.
Vad är nu en livfjäder? Jag hittade några, när jag beställde en ny väst till folkdräkten som jag har efter mamma. I kanaler löper stålfjädrar och när man drar åt snörningen, formar sig livets diverse plufsigheter och hållningen blir rakare.
År 1888 började Hilda Jacobsson arbeta på SJAB:s livfjäderfabrik. Hon blev verkmästare över ett tjugotal arbetare i en av stadens få arbetsplatser för kvinnor. Uppgiften var att klä in stålbiten i tyg eller papper. 1918 lades tillverkningen ned.
Livfjädrarna är således en rolig bild som visar modets skiftningar, nödvändigheten av att korrigera kvinnors liv och de små möjligheter kvinnorna hade att förvärvsarbeta. Lönearbetet var ett sätt för ogifta att klara uppehället i väntan på äktenskap.
Efter livfjädrarna har unga kvinnor hittat nya sätt att tukta sina kroppar. I Kooperativa förbundets Fröken Fräsch-kurs 1960 lyder fråga 34: ”Försök er på en förklaring varför folk som jämt dras med bekymmer får rynkor oftare och tidigare än glada människor!”
Anna Jörgensdotter vittnar om alkohol, handledsskärningar och en anorexiaepidemi på gymnasiet. En av de drabbade, Cecilia Lundberg, bidrar med en gripande berättelse och en kunnig analys av hur tjejer i osäkerhet och avundsjuka skadar varandra. I dag arbetar hon på en ungdomsmottagning.
Som en röd tråd återkommer i boken ordet bruksandan.
Doktor Laurell talar 1945 i Sandvikens Tidning om en allvarlig sandvikssjukdom: Det myckna och falska pratet om nästan. Dansaren Ulrika Berg, född 1980, hittar brukskoden i sig själv. Önskan att vara som andra och inte till besvär trängs med en längtan efter att vara ohämmad. Polskfödda Iréna Englund konstaterar att hon alltid tyckt om stadsborna, även om de håller sig i små grupper och inte vill släppa in andra. Det var viktiga gränser mellan stadsdelarna, och skillnad på folk och folk. Seestaden var utsocknes.
Att som inflyttad bo i Lövbacken var dubbelfel, om man ville komma åt en tvättmaskin på Tvätteriet 1952. Kerstin Karlsson var elva år när hon såg bruksmentalitetens effekt på mamman när de kom cyklande med tvättkorgen.
För Gunnel Bäckström, född 1925, är bruksandan att en kvinna värderas efter hur hon sköter hemmet. Att som politiker vara vänster och kvinna är totalt omöjligt. Det fungerar till exempel inte med möten utan bestämd sluttid.
Helene Rådberg skriver rörande om att vara född intill patriarkatets hjärta. Desto mer förbluffande är det att läsa journalisten Kerstin Löövs uppgift om hur verket nonchalerades på läroverket. Aldrig en lektion om verket, ”inte i fysik, inte i kemi, inte i samhällslära, inte i historia”. Hon är i efterhand riktigt förbannad på detta prydliga småborgerliga sätt att sopa arvet under mattan.
”Livfjädrar” är inte bara en bok om Sandviken. Den dokumenterar framväxten av ett modernt Sverige med män och kvinnor som varp och inslag i en väv, med Elin Wägners ord.
