Det avgjort mest magiska när jag var tonåring var kartongen med gamla fotografier hemma hos min farmor. Alla svartvita, i olika storlekar, jag vågade knappt titta på dom, än mindre hålla i dom. Det var först när jag var närmare 30 som jag vågade ställa frågor kring dom. Men att skriva något… Nej, det fanns en sådan respekt, en sådan distans, tystnad, mellan mej och dessa gamla bilder.

Inte skulle jag kunna skriva om en annan tid.

Så känner jag fortfarande. Det fastän mitt manus, ”Bergets döttrar”, precis blivit antaget.

Jag ville skriva om min farmor. Men på det sätt man kan skriva om man har tillgång till allt material. Som att en människa skulle gå att öppna precis som en bok.

Drömmen om en realistisk skildring var förmäten och omöjlig. Skriv om farfar istället, bad farmor. Varje fråga tycktes obekväm. Men kanske är det bara ovana att tala om sej själv? Också min känsla av att inte ha rätt; varken att röra vid bilder eller vid liv.

Så det blev en egen berättelse. Det blev ett mycket löst baserande på vissa verkliga händelser. Som mordet på min farmors bror. Min farmors tävlande i slalom. En syster som dog i barnsäng. En brors slalombacke. Den där promenaden från biografen som farmor berättade om, hon hade sett Zarah Leander och grät hela vägen hem. Och så den diffusa historien om flickan som rymde. Allt annat tomt, men också: rymd, utrymme.

Innan romanen riktigt satt fart, när den fortfarande var en längtan, ett sorts behov, lyssnade jag på Monika Fagerholm på Sandvikens bibliotek. Hon berättade om sin ”Den amerikanska flickan”; hur hon ritat en egen karta av en miljö hon egentligen kände till för att känna sej fri att röra sej som hon ville. När vi talades vid efteråt och jag berättade om mitt dilemma: fiktion och verklighet – omöjligheten att åka tidsmaskin, kravet jag kände att skriva en exakt återspegling av Sandviken på fyrtiotalet – så sa hon: Men Anna, du får ju göra precis som du vill!

I all sin enkelhet fungerade dessa ord befriande. Det är så lätt att fastna i förväntningar och bli blind för den egna lusten. Sen byggde jag hotell Dolores och dansrestaurangen Pompadour (ungefär där gamla Eos låg). Restaurang Oden blev Restaurang Viking; en lätt förskjutning som öppnade ett helt nytt rum.

I Järbo placerade jag Kafé Svanen där en kärntrupp av radikala samlas; ett lån av Sandvikens Café Linnea.

Det enda sättet att närma mej berättelserna i fotolådan var att fantisera mej in i dom. Också: Friheten i att möblera som man vill. Låna och göra om. Skapa och namnge karaktärer. Bestämma åt vilka håll dom ska gå och längta.

Men att inte kunna se Sofias, en av huvudpersonernas, kök eller staden runt köket är en frustration. En brist. Ett motstånd som gjort något med texten som kanske annars inte skulle blivit. Inte heller människorna i romanen har tillgång till sin plats och sin historia. Särskilt inte kvinnorna.

Det var ju främst därför jag började skriva den här berättelsen (som sträcker sej från 1938 till 1958) – för att förstå varifrån jag kommer. Kvinnoroll. Men också mansroll. Relationen där emellan, och våra olika fängelser, där en viss uppsättning egenskaper förväntas och andra förtrycks. Sofias behov anses ointressanta. Arvid får inte vara nära sitt eget barn. Emilia får inte rikta sin längtan till en annan kvinna utan blott till en man. Edwins missanpassning ses som integritet medan Emilias ses som ”nerverna”.

Det är en berättelse om tre systrar och två bröder som växer upp vid Kungsbergets fot. Men deras berättelser överlappas av andras berättelser. Skyms, förstärks, tangerar, går så hårt in i varandra att det blir svårt att skilja den ena från den andra. Behovet att se att vi hör ihop. Att jag har rätt till bilderna i kartongen.

Till svårigheten att separera hör svårigheten att definiera och tillåtelsen att ha ett större register som människa.

På radion pratar en poet om nödvändigheten av komplexitet. Att strävandet bort ifrån det motsägelsefulla är ett strävande bort ifrån den värld som inte går att förklara – men kanske, tänker jag, ändå förstå. Med det förflutna som fond och andra människor att relatera till så blir det lättare att se sej själv och sina rörelser. Brister i insikter och kunskap kan lagas med hjälp av fiktionen. Men fiktionen blir luft utan tillgång till verkligheten.

Jag är en del av din berättelse, säger Emilia i boken, jag kommer inte ur den. Hon riktar det inte till någon särskild. Hon riktar det till alla. Vi är en del av varandras berättelser. n