Nyår – eller Nourouz/Newroz som det heter, beroende på språk, firas vid vårdagjämningen – och ska inte firas mitt när året är som jävligast, utan när naturen och kroppen förstår att ljuset och värmen är tillbaka.

300 miljoner människor firar högtiden, och i Gävle en näst intill full teater som har kommit för att se ciceronen Özz Nûjen med gäster. Jag hyllade Özz som Puck i en ”Midsommarnattsdröm” på Uppsala stadsteater häromdagen, och i rollen som värd för nyårsfirandet är han också bra. Om han fortsätter så här är jag rädd hur det ska sluta. Kommer jag att stalka honom med autografblock?

På scenen står artister från fler nationer än vad ens Ale Möller brukar kunna skrapa ihop.

Inleder gör gruppen Golbang, vilka känns som just en inledning. Däremot är följande akt en mycket positiv överraskning: Komikern, skådespelaren och sångerskan Shima Niavarani, som med sin kufiska humor, där hon går in och ut ur roller, får lustigkurren Björn Gustavsson att se ut som den entricksapa han är.

Kvällen är en lektion i vilka fördomar som finns mellan länderna i Mellanöstern, som exempelvis att alla iranska kvinnor skönhetsoperar sig. Kvällens andra komiker, Melody Farshin, är inte lika begåvad. Systrarna i Abjeez, som beskrivs som ”worldpopare”, kämpar bra men har svårt att få med sig publiken, som kommer igång ordentligt först när Hakan Vreskala trummar in avslutningen.

Özz Nûjen berättar att Nourouz/Newroz alltid har firats mot förtryckarna, och att regimen i Iran försöker stoppa festligheterna, vilket får mig att tänka på Alan Rickman i ”Robin Hood” som väser ”ställ in julen”. Allt är inte lysande i föreställningen, bitvis är det småsegt, men ändå så mycket bättre än pysraketer, tjugo minusgrader och backhoppning i Garmisch-Partenkirchen.