Att under drygt två timmar kunna trollbinda en publik ensam på en scen tyder på en stor artist. Att under denna tidsrymd bjuda på exceptionell pianomusik man inte trodde kunde framföras så, det visar på stor musikkännedom och ett enormt rymligt musikanthjärta. Allt detta är Grigory Sokolov.

Det var inte mycket kommunikation med publiken. Han var en solist av den gamla skolan, som rakryggad gick till flygeln (blicken rakt fram) och slog sig ner för att försjunka ner i musiken, fullt koncentrerad.

Tekniken var briljant. Användningen av flygelns högerpedal minimal, i stället frammanades de flesta effekter med hjälp av tangenter, fingrar och känsliga handleder. Sokolov visade på en fantastisk förmåga att kunna spela olika styrkor i respektive hand, till exempel piano i vänster och mezzoforte i höger, och hade lätta fingrar som hoppade som fjädrar över tangenterna.

Jag satt och tappade hakan med jämna mellanrum över hans enorma hastighet i händerna i de snabbare satserna. Speciellt den sista satsen i Bachs ”Concerto nach Italienischen Gusto” (Prestot) var ett presto med råge.

I ”Ouverture nach Französischer Art” (också av Bach) finns ornamentik som ska spelas i vardera hand oberoende av varandra, vilket kräver en riktig virtuos. Jag behärskar det inte för fem öre, men så är jag ingen pianovirtuos heller... Det är däremot Sokolov, som spelar denna ornamentik som om det vore en barnlek. Detsamma gäller den dynamiska skillnaden mellan höger och vänster hand, som ska återge det faktum att verket skrevs för en cembalo med två manualer. Ett sätt för Bach att kunna anpassa konsertformen till ett instrument och behålla kontrasterna mellan solist och full orkester.

Johannes Brahms pianomusik har Schumann och Beethoven (hans husgud) som modeller, och trots att han periodiskt sett hör till romantiken hade han inte mycket till övers för den genren. Han var romantikens store traditionsbevarare. Ett av hans större pianoverk är ”Variations on a Theme by Handel”, där den ena fantastiska variationen följer efter den andra. Många brutna ackord och dubblering av melodistämman, så typiskt för Brahms.

Grigory Sokolov bjöd på musikalitet på hög nivå, en virtuositet man inte trodde fanns. Han föredrar livespelningar, och jag förstår det. Den här utsökta upplevelsen kan ingen teknisk finess mäta sig med. Dessutom har han för vana att spela flera extranummer.

Jag satt med på ett innan jag var tvungen att gå, med om jag inte har helt fel fick de som var kvar höra både ett, två och kanske tre ytterligare stycken.

Att Sokolov valde att lägga en av sina två konserter i Sverige just i Gävle konserthus är en ynnest, och jag är mycket tacksam för att vi fick chansen att se denna legend på hemma­plan.

Bodil Proos