Att arbeta med Miah Persson är som att köra en Mercedes, lär en av musikerna ha sagt. En julröd Mercedes i långklänning i så fall. Men Mercedes för tankarna till kall, teknisk briljans, medan Miah Persson adderar värme till sitt framträdande.

Kvällen inleds festpampigt med Richard Strauss ”Festmarsch op 1”, som han enligt en datering redan skrev som tolvåring. En poppande champagnekork som chockar igång den småsömniga torsdagskvällen.

Sopranen Miah Persson har världen som arbetsplats och har sjungit på de största scenerna i London och New York. Men Gävle är näst intill hemmaplan, och symfonikerna fortsatte faktiskt under gårdagen till den riktiga hemmaplanen Hudiksvall, där Miah Persson är uppväxt.

Hon inleder med tre sånger av Grieg, och går mästerligt i och ur rollerna, från en sprudlande ”Fra Monte Pincio” till den mer känslosamma ”Solveigs sang”. Miah Perssons uttrycksfulla mimik gör konserten till en upplevelse för ögon såväl som öron.

Liszts ”Les Preludes” introduceras med storys om Lisztomanin när han var sin tids rockstjärna – eller kanske Justin Bieber? – men trots uppsnacket, med sexskämt mellan raderna, tappar kvällen energi. En annan afton utan Miah Persson hade kanske fallet varit annorlunda. Nu är det nog fler än jag som väntar på hennes återkomst.

Hon avslutar med Mozart, Dvorak och Gounod, där den förstnämnda lär vara en specialitet sett till hur ofta hon sjunger hans operor. Här ur ”Cosi Fan Tutte”, där uttrycket är bestämt.

Gounods lovsång till livet ur ”Romeo och Julia” knyter an till Strauss festliga inledning, men det är föregående ”Sången till månen” ur Dvoraks ”Rusalka” som är kvällens finaste stund. Miah Persson spanar upp mot Gevaliasalens tak som om hon förväntar sig att taket ska lyftas och månen titta in.

Gävlepubliken har fått en ny favorit, att döma av mottagandet.