Får en att fundera om det hände nåt speciellt 1912 som fick människor i Gävle att samtidigt starta två föreningar som betytt så mycket för föreningsliv, kultur och idrott i den här stan. Åtminstone var det människor som starkt brann för sina intressen och var villiga att offra en hel del för att få fler att engagera sig. Det är tur att det fortsätter finnas sådana människor, för utan dem hade vi inte stått med dessa två framgångsrika hundraåringar i dag.

Symfoniorkestern öppnade sitt jubileumsår med att traditionsenligt bjuda in till galakonsert på trettondagsafton. Programmet innehöll också rätt traditionsenligt musik från opera och operett, med allt från Offenbach till Korngold och Rodgers. Två härliga solister, Natalie Hernborg och Jakob Högström, bidrog med ljuva stämmor och ett både humorfyllt och mer allvarligt agerande. Allt under ledning av Petri Sakari, ett kärt återseende då han var chefsdirigent då jag började skriva mina recensioner.

Konserten inleddes med full fart i Offenbachs uvertyr till La Vie parisienne. Där­efter ett stycke ur hans La Perichole, där vi först fick höra Hernborgs varma och mjuka stämma, med ett lent vibrato som gjort för koloratur.

Jakob Högström har en baryton som heter duga, med tyngd och spänst. Och som är sammetslen därtill! Det visade han i flera nummer, bland aannat i Franz Léhars Da geh’ ich zu Maxim ur Glada Änkan.

Naturligtvis fanns wiener-Straussarna med, här representerade av Johann Strauss d.y. med sånger ur både Läderlappen och Ritter Pázmán. Även Richard Strauss fanns med genom Walzerfolge ur Rosenkavaljeren. Det var också kul att höra Rossini sjungen på svenska, liksom att Korngold fick vara med. Korngold är kanske mest känd för sin filmmusik, men hade stor framgång med operan Die tote Stadt innan han flyttade till Amerika. Här sjöng Högström Pierrot Lied ur sagda opera så det nästan knottrade sig på armarna.

Orkestern gjorde ett fantastiskt framförande i uvertyren till Sound of Music av Richard Rodgers, och där njöt jag som allra mest. Kanske för att musikaler ligger mig varmast om hjärtat när det kommer till musikdramatik. Att sedan Hernborg och Högström avslutade med en fantastisk version av You’ll never walk alone ur Carousel gjorde inte saken sämre.

Jubileumsåret kunde inte ha inletts på ett bättre sätt!