Vackert och viktigt i Betlehemskyrkan
Relaterat
Fakta
”Vi får inte glömma”
Minneskonsert tillägnad förintelsens offer
Betlehemskyrkan, Gävle 27/1
27 januari 1945 befriades de sista fångarna från koncentrationslägret i Auschwitz. Därför är numera 27 januari utsedd till internationella förintelsedagen. För att uppmärksamma dagens betydelse anordnades en minneskonsert i Betlehemskyrkan i Gävle.
Programmet bjöd på en god blandning med musik från klassiskt till Mikael Wiehe, dans och textläsning. Det var tänkvärda tankar, tänkvärda texter och tänkvärda toner.
Därför var det tråkigt att se att lokalen endast var halvfull. Fler borde ha tagit sig upp ur soffan för att se och lyssna till artister som till övervägande del var lokala. Får mig att fundera om marknadsföringen var tillräcklig, personligen hade jag inte sett så mycket reklam för konserten.
Hur som helst, vi som var där fick se och höra ett varierat program. Där var kammarkören Concordia som bland annat sjöng Duke Ellingtons vackra ”Come Sunday”. Ett stycke ur hans kyrkokonserter som han gjorde med Alice Babs. Här klev Hans-Åke Johansson (tidigare symfoniorkestern) in och stöttade på trumpeten.
Två medlemmar ur kören tog tillfället i akt att framföra varsin solosång: Ingmarie Carlsson med Sibelius ”Säv, säv, susa”, och Malin Smedberg med Lloyd Webbers ”Unexspected Song” (från musikalen ”Song and Dance”), vilket de gjorde med bravur.
Semmy Stahlhammer, violinist vid Kungliga Operan, spelade tillsammans med Isabel Blommé, cello, och berättade om sin far som flydde från arbetsläger, för att bli partisan i polska motståndsrörelsen och senare volontär i Röda Armén under det befäl som kom att befria Auschwitz. Temat från ”Schindler’s List” fick därmed en ännu djupare mening. Liksom satserna ur Shostakovichs Pianotrio tillägnad koncentrationslägrens fångar, som man spelade med Stellan Alneberg på piano.
Den intima, nära och allvarliga känslan bröts olyckligt när Anna Sundberg framförde två stycken till förinspelad musik. Om än med vacker röst blev det för stort och svulstigt, och för mycket arenastuk, när en stor orkester framförde bakgrund till ”Over the rainbow/Somewhere”. Och fanns det verkligen ingen levande gitarrist som kunde ackompanjera ”Imagine”?
Dansen, de franska sångerna, de berörande texterna – allt bör omnämnas. Det var vackert, viktigt och verkligt. Ett bra arrangemang, ett starkt initiativ som inte får stanna av. Vi får inte glömma.
Bodil Proos
