Han har bjudits in hit för att löst förhålla sig till Krystallia Sakellarious konstprojekt ”Drömdagar i Gävleborg”, där hundratals gävleborgare har tillfrågats om hur deras drömdagar skulle se ut.

Det är lätt att förstå varför de kom att tänka på just Emil Jensen. Han har en sällsynt förmåga att hitta bakdörren in till människors allvar. Och också att se det poetiska i vardagen. Som när han sitter fast i Mjölby på ett tre timmar försenat tåg till Malmö, och en desperat tågvärd ropar i högtalarna: ”Mina damer och herrar, ett meddelande: Vi kan inte trolla. Jag upprepar: vi kan inte trolla!”

Hans generalmetod är att vända på saker, göra precis tvärtom. På det sättet kommer han fram till att det enda som är sötare än små barn – är vuxna människor. Man brukar säga att barn vet precis vad de vill, men vad är sötare än en vuxen som inte har en aning, frågar Jensen.

”Finns den något gulligare än en vuxen – en ambivalent vuxen som inte vet vad den vill, och som börjar med något, och sen hoppar av?”. Han funderar vidare: ”Man brukar säga att barn lever i nuet, men vuxna lever i dået, senet, straxet, det-som-kunde-ha-varit-et, tänk-om-et, och fan-jag-borde-ha-sagt-att-jag-älskar-henne-et. Jättegulligt.”

Och man bara känner Emil Jensen. Vilken sympatisk kille.

På det viset är det nästan lite synd att han ska sjunga också. Själv gillar jag egentligen mest de långa mellansnacken. När han i stället sjunger sina texter ljust, ljust till gitarr blir det lite för mycket folkhögskolefrälsning i luften för att det ska kännas riktigt bekvämt. Ändå: lite kul är det när han lägger bort gitarren och drar på ett beat i högtalarna i stället och kör frälsning på riktigt i en gospellåt för agnostiker – sådana som menar att det inte går att veta om det finns någon gud eller inte. För de ska väl också kunna få lite evangelisk feeling?