Båda verken ingår i Puccinis tredelade samling Triptyken, men de är till karaktären mycket olika – något som man också mycket fint lyckas omsätta i regi och framförande.

Den första, Il Tabarro (Manteln), är en dyster historia om det hårda livet på en pråm på floden Seine i Paris vid förra sekelskiftet. Det handlar om tungt arbete och stora umbäranden för både kropp och själ, vilket gör inte bara livet utan också kärleken svår och omöjlig. Det finns inga hjältar eller gudar, utan bara vanliga människor, och i centrum står den förbjudna kärleken mellan Giorgetta och Luigi.

De hemliga älskande pendlar mellan hopp och förtvivlan för att till sist gå ett tragiskt öde till mötes. Musiken följer samma intensiva och känslomässiga bergochdalbana, och tangerar emellanåt det säregna och kontrastrika flöde som går att återfinna i gammaldags och dramatisk filmmusik.

Efter paus lättas stämningen upp när det är dags för den komiska farsen Gianni Schicci, som berättar om familjen Donatis girighet, som väcks till liv på dödsbädden där det visar sig att familjens avlidne överhuvud gjort dem alla arvslösa.

Originalet utspelas egentligen i Florens 1299, men man har lyckas översätta det burleska uttrycket till samtiden genom att presentera en indiskret och färgsprakande amerikansk 50-tals-estetik, vilken väcker associationer till nutidens ytfokusering och materiella hets. Illröda munnar, vippiga kjolar och bryl­crèmefrisyrer i kombination med det brutala begärets mimik är ett mycket träffsäkert grepp, som i sig självt gör det värt att köpa biljett till någon av de kommande föreställningarna.

Värd att nämnas är också den otroligt fina insats som Bollnässonen och tenoren Markus Pettersson gör som den förälskade Rinucchio – en röst som vi med stor sannolikhet kommer att få höra mer av framöver. Tillsammans med sopranen Magdalena Risberg sjunger han kärleksduetten Lauretta Mia, och man kan inte annat än gripas av konsten i att kunna förmedla det mest banala på ett så kraftfullt och vackert sätt, att man som åhörare inte vet vart man ska ta vägen. Emelie Lundin