Oftast blandprogram med spridda arior utan vettigt sammanhang.

Men om man bemödar sig går det också att göra recital-skivor högintressanta. Det visar Veronique Gens och Christophe Rousset i sin serie med tragiska operahjältinnor. Gens är den ideala gestaltaren av sådana roller, och på de två första skivorna presenterar hon ledsna eller arga damer ur den franska barockoperan.

Den tredje som nu utkommit heter däremot ”Les héroines romantiques”, och här träder vi in i en fascinerande värld, som mestadels är oss helt okänd från operascenerna. Eller när såg ni senast en opera av Gossec, Méhul, Kreutzer eller Mermet? Och hur många har hört talas om Saint-Saens opera Henri VIII, där Katarina av Aragonien visar sig ha en lång, stilig aria, ”O cruel souvenir!”

De franska operahjältinnorna använder sig av ett slags retoriskt patetiskt tonspråk, som skiljer sig radikalt från de italienska bel canto-damernas ljuvt tragiska melodilinjer. Det demonstreras också fyndigt nog av att Gens avslutar med Elisabeths aria ur sista akten av Verdis Don Carlos, som ju skrevs för Paris-operan. Här sjungen och spelad enligt fransk romantisk tradition, vilket verkligen låter annorlunda!

En härlig skiva med mängder av briljant musik man aldrig hört förr och suveränt gestaltad, inte bara av Veronique Gens utan också av Christophe Rousset och hans lilla elitorkester.

En annan recital-cd, som glatt mig mycket har i stället sin styrka i sin interpretatoriska spännvidd. Christine Schäfer är en av vår tids mest intelligenta operaartister, och här får hon demonstrera inte bara sin expressivt vackra sopran utan framför allt sin fantastiskt mångsidiga gestaltningsförmåga. Programmet spänner från Händels Semele till Messiaens Saint Francois d´Assisi och är grupperat kring grevinnans stora slutscen ur Richard Strauss sista opera Capriccio. Den tolkar Schäfer med ett raffinemang och en precision i detaljerna, som borde göra en Renée Fleming grön av avund – grevinnan i Capriccio är annars något av en paradroll för Fleming, men hon gör den avgjort ytligare än Schäfer.

Och så är det genomgående, även i helt andra typer av nummer som Mignons polonäs ur Thomas opera med samma namn eller Aminas Non credea mirarti ur Bellinis Sömngångerskan. Man häpnar över all den subtila substans Christine Schäfer får ut ur så skenbart lättviktig operamusik.