Att Ebba Grön ganska snabbt stod ut som de svenska fixstjärnorna hade ingenting med framsynt marknadsföring att göra. Ebba Grön låg på ett independentbolag utan ekonomiska muskler. Men gruppen lät mycket trots att den bara bestod av sång/gitarr, bas och trummor – Thåström, Fjodor och Gurra. Kanske lät man mycket för att man faktiskt kunde spela. Att Ebba Grön steg upp ur Stockholmsförorten (Rågsved) och skrev om den miljön bidrog också till att de framstod som mer sanna än alla andra band. Ungefär som den genuint svårmodige Kurt Cobain tycktes mer verklig än alla påklistrat svårmodiga i andra grungeband.

Ebba Grön vågade ta ställning i alla möjliga frågor. Med Thåströms irriterade sång och frustande gitarr, samt med de trallvänliga melodierna (det ordet hade jag aldrig använt då, men det finns inget bättre med facit i hand) framstod åsikterna i mina ögon som helt riktiga. När Thåström sjöng att han skulle totalvägra, då bestämde jag mig för att åtminstone söka vapenfri tjänst. När radion, bantningsprofeten Mona Tumba, kärnkraften gisslades – då blev det klarare vad jag skulle tycka, vem jag var. Min mamma och mina systrar visste inte var de befann sig politiskt, men jag hittade mina manliga förebilder helt plötsligt, jag började se vem jag ville vara och skulle bli. Jag skulle bli Thåström.

Under några år var jag med i x antal band och skrev över hundra låtar. Men det ledde inte längre än till en studioinspelning på CBS:s bekostnad (vi delade studio med Vikingarna …). Problemet var att hitta det enkla uttrycket, där melodi, arrangemang, text blev en helhet, och hade en udd. Min frustration blev alltid påklistrad där Thåströms kändes ärlig och upplevd.

Jag började plugga engelska, litteraturvetenskap och filosofi. Jag sålde alla skivor och snöade in på kontinental filosofi och poesi och amerikanska prosaister. De texterna sökte också det enkla – strukturer och karaktärer bortom allt ordbajs och förställning.

Det var först i och med fildelningens intåg runt år 2000 som jag fick ett ryck att återvända till Ebba Grön och Thåström. Men till skillnad från till exempel The Clash höll inte Ebbas låtar för mer än någon enstaka omlyssning. Clashs teman kändes eviga, medan Ebbas lät som om de fastnat kring årsskiftet 1979/1980.

Inte heller Thåströms solokarriär kändes särskilt angelägen. Sången hade inte utvecklats sedan Ebbatiden och texterna tycktes ibland pinsamt inställsamma. När Thåström skulle vara samhällskritisk framstod kritiken snarast som en hållning än framförd med ett ärligt uppsåt.

Kanske räcker det inte med att sträva efter det enkla uttrycket? Kanske måste konst för att kunna överleva också ha ett mått av sorgsenhet? På det viset har The Clash mer gemensamt med till exempel Karin Boye än Ebba Grön.

Om Ebba Grön bara varit vemodiga hade jag nog behållit dem.

Hans Carstensen