Mannen som förförde en orkester. Han är äntligen här nu. Den svårflörtade symfoniorkestern har hittat den rätta kemin med en dirigent.

Inför alla artiklar är det bra att på förhand identifiera fallgroparna, och den största fallgropen inför intervjun med Gävle symfoniorkesters nya konstnärliga ledare och chefsdirigent Jaime Martin var att ge klichébilden av en spanjor. Men när jag ser honom repetera på scenen med orkestern går det inte att komma ifrån att han är väldigt spansk. Iklädd svart skjorta och grå byxor är han ett kraftpaket på pulten, pannan glänser av ansträngningen från de stora rörelserna och han ler uppmuntrande flera gånger åt musikerna och instruerar dem på engelska med spansk brytning.

Under några år, sedan Robin Ticciati slutade som chefsdirigent, har vi på kulturredaktionen frågat, rentav tjatat, om när den nya konstnärliga ledaren ska väljas ut. Svaret har alltid varit att de måste hitta den rätta kemin med någon. Jaime Martin hugger direkt på ordet kemi när jag använder det.

– Det är rätt ord, det är en fråga om att hitta rätt kemi. Inte om vem som är bättre och sämre dirigent. Viktigast är att hitta ett sätt att kommunicera på och det har vi gjort, åtminstone om jag talar från min sida. Jag tvekade inte alls om att ta uppdraget som konstnärlig ledare och chefsdirigent när jag fick det. Jag är nyfiken på hur vår gemensamma framtid kommer att se ut och jag är hoppfull om att den kommer att bli bra.

När Jaime Martin besökte Gävle första gången kände han inte till att orkestern sökte efter en ny chefsdirigent. Han blev tillfrågad direkt efteråt om han kunde återkomma snart, men schemat var fullt, tyvärr, men sedan kom ett insisterande samtal som förändrade läget. Han fick reda på att orkestern var på jakt och att han mycket väl kunde vara den de sökte. (Här är fallgropen att inte referera till scenen på julafton när tjuren Ferdinand blir utvald.) Schemat kunde stuvas om och han var tillbaka i Gävle i våras. Kemin fanns fortfarande där. Orkestern röstade och han fick ett valresultat som annars bara kan uppvisas i diktaturer.

Vilket var ditt första intryck av orkestern?

– Från första tonen kändes det naturligt och jag kände mig verkligen hemma. Och jag kände att orkestern tyckte om att arbeta med mig vilket var uppmuntrande. Det är en flexibel orkester med intressanta musiker och jag tycker att kvaliteten överlag är hög i orkestern. De är ambitiösa och hungriga och är inte en orkester som säger ”vi är bäst” utan de vill hela tiden förbättras.

Att orkestern lät sig charmas är inte svårt att förstå. Jaime Martin har en naturlig karisma och den sortens lyskraft att han drar blickarna till sig i ett rum, som om en osynlig strålkastare ständigt riktas mot honom. Han skrattar många gånger under vårt samtal. Leendet fungerar nästan som interpunktion. Det är leendet hos ett barn som har öppnat ett paket med en ny leksak.

Men Gävle symfoniorkester är inte en viljelös leksak som lyder hans minsta vink. I så fall påminner orkestern mer om de levande leksakerna i ”Toy story” med starka egna viljor. Och det är nog därför leendet är extra stort, för det är en sådan orkester som Jaime Martin vill leda. En orkester utan strikta hierarkier.

Hur ser din vision ut för vad du vill göra med orkestern?

– Först och främst måste jag lyssna av vad orkestern vill göra. Den här orkestern har en väldigt stark känsla för vad de vill, kanske delvis för att den har varit utan en konstnärlig ledare en längre period. Mitt jobb är att presentera mina idéer och se hur de passar in med orkesterns idéer. Förhoppningsvis vill vi samma sak.

Han ska skaffa sig en bättre bild av Gävle som stad, men vet redan nu att han vill ut­öka samarbetet med skolorna för att nå ut till barnen och hitta ”framtidens publik”.

– Jag tror att många som aldrig har varit och sett en symfoniorkester kan känna ett slags rädsla för det vi gör. De kanske inte vet vad vi gör i en orkester och hur man beter sig och när man applåderar och sådana saker. Vi måste hitta sätt att göra oss tillgängliga för fler människor. Och vi måste visa den glädje som vi själva känner för musiken inför publiken. Vi jobbar för publiken.

Jobbet börjar i nerförsbacke. I våras letade sig en svärta in i Konserthusets skarpblå fasad, när besparingshotet hängde som en giljotin över symfonikerna, men när jag nu besöker huset så finns det en märkbar lätthet i korridorerna. Och det är inte bara Jaime Martins förtjänst. Orkestern har medvind i publikrekryteringen och har på två år ökat antalet abonnenter från 180 till 716, fördelat över de tre serierna. Så en tom salong är inte någonting som Jaime Martin behöver frukta.

Målet är dock att inte bara spela i Gävle.

– Jag tror att orkestern behöver turnera. Det är viktigt för stan, för att sprida en del av Gävles kultur till andra delar av Sverige och världen, men det är också viktigt för musikerna också att bli utmanade och att få spela på andra orkestrars hemmascener.

Jaime Martin föddes 1965 i Santander, Spanien. Sedan sin första konsertupplevelse som åttaåring har han älskat den klassiska musiken, och han ansågs länge vara en av Europas ledande flöjtister och spelade med orkestrar som London Mozart Players, Academy of St. Martin in the Fields, Londons filharmoniker och Europas kammarorkester innan han 2007 övergick till att leda en orkester istället för att spela i den.

Hans gedigna musikerbakgrund har medfört ett stort kontaktnät som nu dukas upp för Gävle symfoniorkester. Gästdirigenter och solister ur hans adressbok som kan sprida glitter över Gävle. Redan nu är det klart att hans läromästare Sir Neville Marriner kommer att besöka orkestern.

I Gävle har vi en composer in residence. Ser du fram mot det samarbetet?

Han nickar.

– Jag blev imponerad av hur publiken reagerade senast som jag var här och vi spelade modern musik, ett nytt verk av Daniel Börtz. De älskade verket och gav stående ovationer som jag annars bara är van att se när vi spelar sådana som Mozart och Beethoven. Jag tycker att det är viktigt att introducera nya kompositörer för publiken och kombinera dem med de mer välkända verken.

Vad måste du som dirigent ge till orkestern för att den ska bli så bra som möjligt?

– Jag kan ha en vision av hur jag vill att ett stycke ska låta, men inom den visionen ska alla musikers egna tankar och idéer rymmas. Min roll är arkitektens, kan man säga. En arkitekt som ska rita en katedral och som ansvarar för att den inte ska rasa samman, men som gärna vill att varje byggarbetare ska tillföra sin expertis till de enskilda detaljerna och att de ska vara så kreativa som möjligt.Kristian Ekenberg