Tiden går, är ett faktum som Pia Elfström begrundar i sina klockor av emalj. Hon har visat liknande urtavlor tidigare, men de små man nu kan se är med sina växtmönster ett mer organiskt uttryck för avståndet mellan hjärtats och förnuftets tid.

Tiden studerar även Hjördis Johansson Becker i sina bilder av en anslagstavla med rester av meddelanden som rivits bort, sjunkit ner under nyare meddelanden, som sjunkit ner under ännu nyare. Bilderna formar en vardaglig arkeologi av förflutna möten, vädjanden om närvaro för att behandla viktiga frågor eller för att låta sig roas. Dessa enkla bilder har poetisk realism av hög klass.

Även i Pamela Törn Skogslunds stora tryckta bild på emalj finns en tidsdimension, som vore kroppshållningen av denna gestalt, som man bara ser konturen av, hämtad ur ett gammalt familjealbum. Det är uttrycksfullt och man tänker sig att mer av gestalten kommer att träda fram.

Om tiden spelar någon roll när Stina Carlbom utforskar figurer i kopparplåten må vara osagt, men vackra och sällsamma är de, dessa studier av blickens förmågor. Men Nancy Heino Nordins ”Spegelns baksida” handlar delvis om tiden, om alla åren. Bilden tycks som en dunkel förtätning av alla bilder av förställning och (någon gång) kall uppgörelse spegeln tvingats redovisa. Spegeln är trött, vittrande inifrån.

Det är inte alltid lätt att veta var man har Lena Wennbergs verk. Nu visar hon en instruktion med två händer som hon kallar ”GÖR SÅ HÄR GÄVLE” och som leder tankarna till hur man kan vika ihop en mjölkkartong, men kan tolkas på olika sätt – från en leda över käcka sopsorteringsknep till en trötthet över storvulna planer som vore bättre att vika ihop och…

Lite av samma kynne finns i Iris Santéns bilder. Vilken katt! tänker man om hennes stretchande kattdjur, som myndigt sätter framtassarna i golvet och sträcker ut bakdel och svans i snygg koreografi. Så skönt tycks även livet i hennes porträtt ”Rulla tummarna”, om nån nu minns vad det är. Det är i alla fall långt från den så kallade arbetslinjen, som gör mänskan så grå. Porträtten är rosa och röda.

Kökets och matens rutiner och scenografi är Ulla Helenius Reits särskilda inmutning. Nu visar hon i emalj servitrisens traditionella förkläde i olika varianter och detaljer. Det är skönt träffsäkert.

Malin Wikström närmar sig i ”Diskbänksrealism” vaskens hål som hon låter bilda intressanta svarta svärmar. Så ses de sällan.

Christina Wannberg har fått till en kraftfull rörelse i en emalj med kråkor på en kraftledning och Bo Simeon Eriksson förenar emalj och aluminium för sina gestalter på ett utvecklingsbart vis.