Joakim Forsgren studerar vid Konstfack i Stockholm. Han är uppvuxen i Skutskär och utställningen bygger på en tanke om att platser som Skutskär behöver granskas och förändras för att vidga gränserna och bryta sega tänkesätt.

Vad kan då göras? Miljonprogrammets Skutskärsversion Hårsta behöver inte rustas upp som alla andra områden.

Låt husen spegla sig i vatten! är konstnärens huvudtanke.

Om detta är ett tecken på att 40-talsidéerna om konstnärer i samhällsbygget är på väg tillbaka, kan man låta vara osagt. För när han synar Sergels torg i en Före- och en Efterversion, blir det mer spexigt. Han gör Plattans svarta trianglar vita och tvärt om, som vore det kosmetiska problemet, när det som hotar snarast är de kommersiella krafter som vill privatisera delar av torget. De krafterna hör också till de sega.

Den som har Skutskärserfarenheter har ett förhållande till Skutskärsverken. I en video låter Joakim Forsgren röken från fabrikens ena skorsten bolma ned i den andra skorstenen. I fabrikssamhället var röken närmast helig.

Att fabriken negativt påverkar människors hälsa och miljön, och gjorde det mycket starkt en gång i tiden, har många inte tillåtit sig att se. Nu sluter konstnären kretsloppet som en hemlig, retroaktiv önskan. Och som en understrykning framkallar han i en diaprojektion minnet av dagar då luften stagnerar och allt sveps in i tät, rå och grå stank.

Hembygden har han också fångat i tre samlartallrikar. Där är fabriken, Älvkarlebyfallen (utan vatten) och Älvkarlen med sitt fasadhjärta före Dragon Gate. Tallriksestetiken är perfekt för att visa hur schablonen (stilen) ibland gör det svårt att verkligen (våga) se vad vi ser, det vill säga bristerna. En annan tallrik – Socialdemokratins seger med en blaffig ros och årtalet 1982 – har konstnären hängt på väggen som funnet föremål. Det känns som arkeologi. Hur blev det med segern där på randen till kvartalskapitalismen?

Joakim Forsgren visar också foton av elskåp som försetts med svart eltejp så att de liknar kärnkraftverk. I dag påstås att de flesta är för kärnkraft och frågorna -– strålningen, katastrofriskerna, avfallsproblemen – tycks ha flyttats till zonen många inte vågar se.

Annat schablontänkande som konstnären erbjuder är en hatt i integrationsbefrämjande design, en papperskasse med matvaror och en Anti-duv-hatt med vassa spikar, som belyser åsikten att en otäck och otrevlig natur bör anpassas till människan.

Joakim Forsgrens snäva, ibland ironiska humor och raka frågor påminner om den österrikiske konstnären Erwin Wurms metoder, som demonstrerades på Konstcentrum förra året. Det man kan hoppas på i Forsgrens fall är att han utvecklar poesin i sin konst och mer bestämt siktar mot publikens hjärta. Ironin sätter för övrigt också gränser. n