Väx upp! Vill man säga till Louise som förlitar sig på att andra ska komma till räddning när livet skiter sig. Nu har hon blivit vräkt sen ännu ett av hennes optimistiska företag gått i konkurs.

Storasyster Susanne suckar men accepterar att ta hand om systersonen Jonas, en surmulen 15-åring, tills Louise kommit på fötter.

Duktiga Susanne. Ansvarslösa Louise. Syskon som blivit medelålders men kvar i sina roller och en tärande syskonrivalitet.

Romanen ”Sånt man bara säger” skildrar deras förhållande, ur Susannes perspektiv. Men jag tror länge att det handlar om enbart den äldre systern, en snörpigt snörrät chefsperson som verkar alltid ha känt sig lite utanför. Ansett sig lite förmer än andra, är ett annat sätt att uttrycka saken på.

Susanne tröstar sig efter ett kraschat förhållande och ett generande avsked från jobbet, med en privat retreat, i sitt sommarhus. Och så ska hon plötsligt behöva ta ansvar för Jonas! Men hon gör det ju. Syster Duktig.

Kanske gör hon det till och med lite för bra. För att hon, den barnlösa, också ska få en bit av Jonas.

Är det bra eller dåligt att vara självuppoffrande? Hur egoistisk är det lagom att vara?

Författaren Helena von Zweigbergk ställer inte de frågorna. Men de pockar på medan läsarens sympati balanserar mellan de båda systrarna. Vem är det mest synd om? Deras surt snäsiga förhållande bygger på kärlek, vana, konkurrens och avundsjuka. Båda känner sig lika sårade av den andra.

Den fotriktiga, förgrämda Susanne mjukas så småningom upp av en sorgsen spansk taxichaufför på Kanarieöarna och happy-go-lucky-Louise är kanske mindre lättsinnig än de höga klackarna antyder.

Hur det ska gå för systrarna är inte självklart. Helena von Zweigbergk ger inga svar heller. Men hon skrapar skickligt med nageln på irritationerna i en familjerelation. Hon har exakt känsla för känslolägen, som när stämningen plötsligt skiftar i ett i ett samtal. Sånt man bara säger kan vara just det som gnager och urholkar själen. n

ny bok

• Helena von Zweigbergk

Sånt man bara säger

(Norstedts)