Guldbaggegala och sedan mordförsök – handlingen i Katarina Wennstams ”Alfahannen” är oemotståndlig för en filmkritiker som gillar deckare.

Men naturligtvis borde jag inte läst den här romanen. Eftersom jag inte läst Wennstam förut.

Eftersom ”Alfahannen” är sista delen i en trilogi.

Böckerna verkar dock stå utmärkt för sig själva. De har inte samma huvudpersoner även om vissa figurer återkommer.

Det som binder ihop sviten är snarare ämnet, mäns våld mot kvinnor. Som Katarina Wennstam också skrivit två reportageböcker om tidigare.

I ”Alfahannen” finns filmstjärnan Jack Rappe, nyhemkommen från Hollywood, med blixtrande vargleende. Axelbred, avgudad. Som attribut på Guldbaggegalans röda matta har han en ung vacker kvinna i skyhöga sandaletter.

Hon heter Emma. En annan, äldre skådespelare känd från trevliga barnboksfilmatiseringar sträcker sig förbi henne och dunkar Rappe i ryggen: ”Jack, ditt gamla as. Varför får du allt godis för?”

Godis, som i Emma. Men hon finner sig i förnedringen. Precis som hon finner sig i att vänta vid telefonen tills Jack behagar ringa mitt i natten.

Jack Rappe är charmig och alltid ursäktad. Han är mannen med karismatisk blick som applåderas för att han uppfyller myten om att leva hårt och ta för sig.

Bara stadens taxichaufförer har sett de rädda och upprivna flickor som flyr halvklädda från Jack Rappes flotta strandvilla i natten.

Men varför skulle Jack Rappe behöva våldta någon? Och varför skulle någon vilja döda Jack Rappe?

Emma vet svaret. Rappe (som i rape – eller Jack the Ripper kanske) har makt genom att bara vara en framgångsrik man. I boken är han endimensionellt beskriven, en medveten kliché.

Först som slutgiltigt avkönad (vi ska inte gå närmare in på detaljerna) visar Jack Rappe mänskliga känslor.

Emma gestaltas däremot både inlevelsefullt och trovärdigt. Hon omvandlas sakta till en underdånig, osäker kropp trots att huvudet är fullt på det klara med Jacks arrogans, med det uppenbart skeva i förhållandet.

”Alfahannen” är inte ute efter att förstå en sån som Jack Rappe. Den skildrar följderna av fenomenet Jack Rappe, av den manlighetsmyt han symboliserar.

Allt i en miljö fylld av glamour, romantik och blod. Ja, det kommer att säljas så mycket Alfahannen-pocketar nästa säsong.

Men det är bra. Katarina Wennstam driver sin sak till dess absoluta spets. Man kan inte föreställa sig en mer konsekvent skriven roman om dolt kvinnoförakt.