Man kan förresten stå ut med det mesta i fallet Stieg Larsson, deckarförfattaren, bästsäljarfenomenet, myten Stieg Larsson.

Vi ser det som att han gjort Sverige ärorikt. Förra årets låg Stieg Larsson tvåa på listan mest säljande författare. I hela världen.

Själv kan han inte kommentera succén. Han dog 2004 efter att pustande ha gått sju trappor upp till jobbet på tidningen Expos redaktion. Hissen fungerade inte den dagen. Hjärtat brast.

I ambulansen på väg i ilfart till S:t Görans sjukhus rycker Stieg Larsson undan syrgasmasken och yttrar på sjukvårdspersonalens fråga sina sista ord:

”Jag är femtio år, för fan!”

Stieg Larsson föddes alltså 1954 och numera har varje detalj ur hans liv blivit hårdvaluta. Man kan inte få nog av denna framgångssaga med så mycket dramatik i bakgrunden: de tre böckerna som skrevs i hemlighet, plötslig död, arvstvist.

Det är ofrånkomligt att det också skrivs böcker om Stieg Larsson.

Den första kommer ut i dagarna. ”Min vän Stieg Larsson” av Kurdo Baksi.

Och det är verkligen en vänbok.

Den känns inte skriven i spekulationssyfte utan som sorgearbete: ”Där satt jag mitt i natten och stirrade på den svartvita slipsen som Stieg burit sin sista dag i livet, den som Eva gett mig som minne. Han borde vara nära, tänkte jag, ändå kändes han så ohyggligt långt borta”.

Kurdo Baksi förlorade en närstående, en ständig samtalspartner och kollega, en kamrat i kampen mot rasismen.

De var respektive chefredaktörer för de samarbetande antirasistiska tidskrifterna Expo och Svartvitt.

Men just därför att det är en vänbok vågar Kurdo Baksi också tala om Stiegs mindre goda sidor.

Stieg Larsson ville bli journalist men kom till sin besvikelse aldrig in på journalisthögskolan. Han blev grafiker på TT istället. Jag minns själv alla de diagram och grafiska illustrationer med hans signatur som anlände i TT:s ström av material till landets redaktioner. Kanske noterade jag dem därför att jag visste att de gjordes av en kille från Umeå som bekantas bekanta kände.

Samtidigt med jobbet på TT skrev Stieg artiklar och böcker där han kartlade extremhögern och nazistiska nätverk. Han spökskrev upprop. Han arbetade för Expo, i evigt ekonomiskt blåsväder och under mordhot.

Det gick med kaffe, cigarretter och minimalt med sömn. Kampen var hans liv; ”det fanns inte en strid för demokrati och jämställdhet som han inte var villig att utkämpa”.

Stieg Larsson var en stridshäst och krigare, enligt Kurdo Baksi. Baksidan var att Stieg lät målen helga medlen. Som anställd på TT tänjde han rejält på reglementet.

När Stieg vid några tillfällen skriver för TT ”intervjuar” han sig själv i egenskap av Expomedarbetare.

Han struntade i etiska regler och opartiskhet. Han sågs nog på sin ordinarie arbetsplats som rätt besvärlig.

Stieg var beredd att ta risker för ”saken”. Men när han ger en 17-årig Expomedarbetare i uppdrag att infiltrera nazistiska kretsar tycker till och med Kurdo Baksi att det går för långt.

Stämmer Baksis beskrivning av Stieg Larsson som oseriös i sitt yrkesarbete? Inte ett smack, kontrar en annan vän, Robert Aschberg i en intervju med Kulturradion.

Stiegs sambo Eva Gabrielsson säger upprört att Baksi försöker göra ett karaktärsmord. Hon hotar enligt Expressen att stämma Kurdo Baksi för förtal.

Stiegs dåvarande chef på TT, Kenneth Ahlborn, fördömer i en indignerad debattartikel bokens påståenden; de bygger på felaktiga faktauppgifter och ”så går det inte till på TT”. Han kräver att upplagan dras in.

Det blev med ens (planerad?) debattstorm.

Alla angrepp på Baksi följer mönstret ”vi kände honom minsann bättre än du gjorde”.

Kurdo Baksi hade inte koll på läget på TT och hans bok saknar källförteckning. Baksi tolkar. Pratar av sig (i en ska sägas ganska pratig text). Utifrån exakt vilken grad av intimitet vet vi inte. Han kan vara förbaskat fel ute. Sant.

Men det verkar också som om Baksi-kritikerna helt glömt att det fanns en tid när en stor del av den svenska journalistkåren öppet gick i demonstrationståg och satte den politiska kampen framför allt.

Stieg Larsson valde bevisligen att fortsätta strida för sina åsikter även efter 1970-talet.

Mig överraskar den inte ett dugg, Kurdo Baksis bild av hur Stieg Larsson åsidosatte den borgerliga journalistiken.

Jag minns personligen en hel del exempel på sånt. Andra kanske vill blunda.

Eller vägrar pilla på Stieg Larssons helgongloria. Sånt är bara dumt.

De politiska diskussioner mellan Baksi och Larsson som återges i den här boken tror jag inte att man kommer att kunna läsa någon annanstans.

Men bakgrunden till romanerna då? Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist? Jo, Baksi kommer in på dom också.

Han tänker att Stieg säkert önskat att vara en lika duktig grävande journalist som sin huvudkaraktär men att han egentligen hade mer gemensamt med Lisbeth: saknar förtroende för myndigheter, ovillig att prata om barndomen, dåliga matvanor, skicklig researcher, storrökare.

Även många av Expos tidigaste medarbetare lär för övrigt kunna känna igen sig i persongalleriet.

”Jag har tio deckare i huvudet”, säger Stieg Larsson en gång i ett rökigt rum på redaktionen.

Kurdo Baksi beskriver sin vän Stieg Larsson som självförbrännande och hetsig. Den där envisheten får honom ibland att framstå som på gränsen till rättshaverist. Samtidigt var han ”verkligen i fullständig avsaknad av narcissistiska eller exhibitionistiska egenskaper”.

Visst, Stieg Larsson ville bli bestsellerförfattare. Han vill tjäna pengar.

Men han ville göra det för att förändra världen.

Kurdo Baksis bok är framförallt ett porträtt av en politiskt engagerad människa. Präglat av glöd – och saknad.

Baksi ger sin version av hur det gick till när Stig blev Stieg. Jag har hört andra. Men att Stieg egentligen hade dubbelnamnet Stig-Erland, efter klassisk västerbottnisk modell, gör mig varm i hjärtat. Kjell-Sture, Jan-Roger och Tord-Roland – Stig-Erland är en av er. Han kom från det Norrland där föräldrar om de var fattiga åtminstone kunde ge sina barn ett rejält namn.

I skrivande stund kommer uppgifter om att Kurdo Baksi kan visa upp bevis för hur Stieg utnyttjade sin roll på TT för sina politiska syften.

Debatten fortsätter. Den verkar ha potential att kunna matcha till och med arvstvisten

Som kommentar till detta vill jag tilllägga att boken verkligen inte är någon anklagelseakt.

Och förresten. Var och en som läst Millennium-trilogin fattar ju att själva grejen med hjälten Lisbeth Salander är att hon kämpar utanför systemet.