För sin roman ”Puhdistus” har hon som första författare någonsin tilldelats både Runebergspriset och Finlandiapriset. Nu kommer den på svenska, i översättning av Janina Orlov, och med titeln ”Utrensning”.

”Utrensning”är till sin uppbyggnad en pendlingsrörelse mellan olika perioder i Estlands historia, från tiden för den sovjetiska ockupationen under andra världskriget till vår absoluta samtid, och mellan olika karaktärers livsöden och hur de hänger ihop.

Där finns tre huvudsakliga perspektiv: det är de anteckningar som motståndsmannen Hans Pekk förde när han satt undangömd från kommunisterna, det är Aliide som förutom att vara syster till Hans fru Ingel också själv är våldsamt förälskad i Hans och slutligen Zara, en ung, rysk prostituerad kvinna i dagens Estland som flyr sin hallick och hamnar hos Aliide på den estniska landsbygden. Inte av en slump – det ska visa sig att deras berättelser är tätt sammanlänkade.

Sofi Oksanen skriver om en sårig period i historien som ligger oss nära såväl geografiskt som tidsmässigt. Och ändå blir det under läsningen så påtagligt att vi inte behövt låta den angå oss, att vi inte lever med den, känner den.

Bara den romantisering av kommunismen, ja till och med av Sovjetunionen, som faktiskt för en del människor tycks vara möjlig utifrån en svensk förståelsehorisont, visar hur förskonade vi är. I Estland är en dylik glorifiering en omöjlighet. Oksanen är obarmhärtig i sin skildring av kommunismen och dess verkningar, men mer förstående inför de individer som frivilligt eller motvilligt sällade sig till läran.

Aliide är en både intressant och synnerligen ovanlig bekantskap. Hennes öde avgörs av att en besatt kärlek och en politisk ockupation olyckligt sammanfaller. Systern Ingel och hennes dotter Linda tillfångatas och skickas till Vladivostok – något som Aliide mer eller mindre låter ske, i syfte att rädda den undangömda Hans från det öde som väntar motståndsmän som honom. Aliide är onekligen ett offer för vidriga omständigheter, men det ska visa sig att den skuldbörda hon bär på är större än man först anar. Vad får man egentligen lov att göra i (den obesvarade) kärlekens namn? Och var går gränsen för hur långt man kan driva kampen för sin egen överlevnad?

Även Zara har blivit inkastad i en härva av skam och skuld, även hon är förövare och offer i ett. Men så intrikat som i Aliides fall blir det inte, det är lättare att både förstå och sympatisera med Zaras val – de situationer hon står inför är så konkreta, så svartvita i all sin brutalitet –vilket gör att hennes berättelse inte bråkar lika mycket med mig som läsare. Däremot är den minst lika fasansfull och gripande som Aliides.

En skildring av den här perioden i Estlands historia är med nödvändighet alltid också en berättelse om språk. Om estniskan under ryskan, om tvånget att tala och skriva ett språk man inte är hemma med, om förlusten och återerövrandet av modersmål och språkliga rötter. Tydligast blir det kanske när Zara i all hemlighet får lära sig sin mormors modersmål – som är estniska. Språk och minne är viktigt för Oksanen, i ett samtal med författaren Anna Jörgensdotter säger hon: ”I Estland är återerövrandet av historien och minnena ett stort projekt och en del av avkolonialiseringen” (Vi Läser 3/2009).

”Utrensning” är en på alla sätt och vis viktig roman – jag tvekar inte att kalla den både politiskt och feministiskt angelägen – om människan under kommunismen, om kvinnan under patriarkatet, om individen under hennes särskilda villkor. Och förstås: om vilka val som är möjliga att göra, och om det personliga ansvaret under vedervärdiga förhållanden. När är omständigheterna tillräckligt förmildrande och när finns det inte längre några ursäkter?