I strömmen av ögonblick som passerar förbi, finns stunderna i en människas liv som bryter ut, som i efterhand framstår som de avgörande. Dessa ögonblick är centrala hos exempelvis Ian McEwan, vars författarskap siktar in sig på hur en enskild händelse expanderar till en hel roman.

I Jan Arnalds (välkänd kritikerbyline och deckarförfattare under pseudonymen Arne Dahl) nya psykologiska thriller ”Intimus” är det skeendet på en strand, Ninety Mile Beach, i Australien för 20 år sedan som utgör denna buktning på tidslinjen.

Mirra och Ferry möts ”under en uppochnervänd måne” och har sex i sanden, med löfte om att ses på samma plats två decennier senare. Vilsna i sina vuxna liv får de av en slump kontakt via en chatt, hon med fertilitetsproblem, han med självmordstankar i ett dött äktenskap. Hoppet om den andra blir en gnista för båda, en livlina. Men vad var det som hände egentligen på stranden? En stor, vit lucka ligger över mötet, där fragmentariska minnen och bilder blossar upp.

Jan Arnald har skrivit en intrikat roman, så full av skikt och utvikningar från huvudspåret (från naziforskaren Mengele till Uranus månar) att läsaren dras in i samma förvirrade tillstånd som huvudpersonerna, i en minnesluckornas stämning som påminner om filmen ”Memento” av Christopher Nolan. Händelserna som utspelas på stranden ter sig dubbelexponerade över varandra. Luckorna i berättelsen blir en läsmotor som håller intresset uppe, även när själva textens energinivå sjunker.

Jan Arnalds korta, ryckiga meningar påminner om en roman skriven via en telegraf.

Nämnda Ian McEwan är en av mina favoritförfattare, och greppet att cirkla kring denna avgörande händelse är ett grepp som tilltalar mig. Har vi inte alla en föreställning om en tid i våra liv då lyckans pusselbitar föll på plats?

Jan Arnald utmanar diaboliskt den föreställningen, ofta förskönad och idealiserad i efterhand. De svarta flagorna fälls med tiden tills bara ett ljust, om än bräckligt, minne återstår.

Erfarenheten som deckarförfattare har gjort att Jan Arnald kan skriva en spännande historia med puls. Men genom att göra sina två huvudpersoner till sådana tomrum, infinner sig aldrig engagemanget för deras gemensamma öde.

Det är fundamentet som fallerar, romanens grundidé med ett svart hål i mitten av berättelsen. Som så ofta med gåtfulla intriger blir också vägen tillbaka, sedd från målet, väl långsökt.