Daniel Åberg, ursprungligen från Sandviken, har skrivit en roman som är en sådan popsingel. Den har soundet av 2010.

”Vi har redan sagt hej då” är en självmordsbombare som obemärkt smyger sig in i vägra-villa-Volvo-vovve-generationens skara, perfekt förklädd till en av de egna – en hipp trettionånting-snubbe som dejtar runt, driver, skjuter upp livet. Men sedan briserar bomben. Som förlagstexten förkunnar: ”Vi har redan sagt hej då är berättelsen om en generation vars vägran att omfamna vuxenlivet här når vägs ände.”

Romanen ger sken av att vara självbiografisk, jag vet inte hur sant det är. Om så är fallet är det självutlämnande, och utlämnande av andra, nästan i Carina Rydberg-proportioner.

Berättarjaget är en mediekille som har sagt upp sig för att skriva romaner, men som ägnar den mesta tiden åt att gråta i duschen och att hålla sina relationer på exakt det rätta ytlighetsplanet. Genom att bara träffa redan upptagna kvinnor, riskerar han inte att sjunka djupare än sin bekvämlighetsnivå. Han tvekar inte att framställa sig själv som en nätdejtandets fullblodspsyko, en mästermanipulatör som har bytt Vicomte de Valmonts gåspenna från ”Farlig förbindelse” mot Facebook-uppdateringar.

När han träffar Iris, som på deras första träff berättar att hon är gravid, händer någonting. Han vill vara med henne, på riktigt. Men är den viljan stark nog att bryta de invanda mönstren?

Daniel Åberg vet vad han skriver om. Behållningen med ”Vi har redan sagt hej då” är de små detaljerna som avslöjar en större ovärdighet i livsföringen, som resonemanget kring hur förhållandestatus ska behandlas i sociala medier. Jag blir stundtals matt på människorna som befolkar romanen, och jag anar att det är författarens syfte. Han är en sedeskildrare som skickligt skapar stämningar som har smaken av ölslattar.

Redan 2005 debuterade han med ”Dannyboy och kärleken”, men med den nya romanen har han valt att lämna storförlaget och ge ut den själv, ett ”utgivningsexperiment” där en etablerad författare kapar mellanhanden. Jag hade däremot gärna sett att en sträng redaktör gått över den stundtals fladdriga texten med häcksax. Som bäst får fladdrigheten ändå en kvalitet, en poesi i flykten: ”När kommer tidpunkten då när och var som helst men aldrig här och nu istället blir i dag, i kväll, just denna jävla stund?”

Det som man tar sig med efter läsningen kan sammanfattas i slutraden från ett mejl som Iris skriver till honom:

”Kan du inte ta och växa upp nu?”