Det betyder knappast att romanen är direkt självbiografisk, däremot att författaren kan sitt ämne.

Den 33-årige Marcus brinner för sitt jobb, eller rättare sagt för sin karriär, för nödvändigheten att ständigt få bekräfta sina framgångar och sin totala förmåga att klara allt. Samt dessutom att få vederbörlig materiell belöning för sin förträfflighet. Det där låter ju som ett litet illavarslande koncept för de flesta av oss, som har mer begränsade livsmål, och mycket riktigt får Marcus det svårt att leva upp till sig själv.

Efter en två månaders vistelse i Argentina, där hans hustru är född, ska han börja et nytt prestigefyllt jobb på en framstående managementbyrå. Hans arbete består av att hjälpa andra företag att genomföra avskedanden och personalminskningar på ett så finurligt sätt, att de inte får opinionen mot sig. Men Marcus börjar drabbas av tecken på panikångest och fungerar allt sämre i sitt dagliga liv, samtidigt som han fortsätter att genom sitt smarta sätt att förmedla lögn och omoral dra in stora pengar till den firma han arbetar på.

Parallellt med den här historien får vi också följa en gammal kompis till Marcus, delägare i ett företag, som lurar på minderåriga kunder nya ringsignaler och diverse andra onödiga mobilprodukter. Det krisar för honom också.

Det här låter som en ganska enkel sedelärande berättelse från den suspektare delen av affärsvärlden, och det är den väl också. Men Ronge är en bra berättare. Han skildrar Marcus alltmer galopperande kris levande och detaljerat.

Historien flätas också samman med en polsk mans öde. Han är ett av Marcus friställda offer och ute efter hämnd. Det blir till slut riktigt spännande. Jag känner länge en viss oro att författaren inte ska kunna knyta ihop trådarna på ett vettigt sätt, men det lyckas han med, och slutet som absolut inte ska avslöjas är mycket välturnerat.

Mattias Ronge är ingen karaktärstecknare av rang. Porträttet av Marcus är ganska schematiskt, men den omsorgsfulla skildringen av alla hans krissymptom gör ändå den arma karlen mycket levande. Hans sympatiska och alltför änglalika fru är däremot litet svårare att ta till sig. Henne tror man knappast på, och runt om Marcus finns det gott om andra stereotypa personager. Det gör nu inte så mycket,

Tittaren är en spännande och engagerande roman, som man bara inte kan låta bli att sträckläsa.