Under läsandet av ”Affärer i blod och olja” hör jag vid några tillfällen utrikesminister Carl Bildts röst i huvudet. Rösten kommer med invändningar, framförda med det hånfulla tonfall som Bildt har gjort sig känd för när han mästrar journalister.

Men det är en rapport som Carl Bildt har svårt att vifta bort med ett ironiskt leende.

Reportern Kerstin Lundell har dykt ner i den oljiga sörja som är Lundin Petroleum (tidigare Lundin Oil), ett företag där utrikesministern har varit styrelseledamot och som drar in stora vinster till svenska aktieägare som Folksam och Swedbank.

Affärsidén är att vara tidigt på plats i områden som andra företag skyr på grund av faror och kontrovers, och att ”inte backa när det börjar hetta till”. Som i Sudan och, nu senast, Etiopien, där Lundin Petroleum har haft rätt att utvinna naturresurser på områden där människor samtidigt har fördrivits, våldtagits och dött.

Kerstin Lundell har själv varit på plats för att intervjua människor som har drabbats i svallvågen efter oljeruschen, men hon bygger också sin rapport på andra källor, såsom Human Rights Watch.

Skuggorna kring Lundin Petroleum har varit kända sedan tidigare, och även om Kerstin Lundell stångar sig blodig i jakten på reella bevis mot företagets inblandning i stridigheterna, ligger bokens främsta värde i att vara en samlad redogörelse för svensk inblandning i oroshärdar.

Naturresurser som olja och diamanter är kända för att vara potentiella förbannelser för fattiga länder, svaga nationer som slits sönder när skatterna ska fördelas (som i filmen ”Blood diamond”). Oavsett vad Lundin Petroleum såg, inte såg eller valde att blunda för, finns det en moralisk fråga av vikt – kan ett svenskt företag samarbeta med en nedsmutsad regering för egen vinnings skull?

Ett intressant resonemang som förs i boken är att Lundin Petroleum kanske inte är det enda företaget som utnyttjar svaga människor i svaga nationer, men att skandinaviska länder måste föregå med gott exempel, moraliska fyrar som de är. ”Om ett svenskt företag kunde vara inblandat i ett inbördeskrig utan att det fick konsekvenser, är det fritt fram för alla andra också.”

Lundin Petroleums förehavanden är inte, som Carl Bildt själv skulle säga, braa för Sverige.

Kerstin Lundell vill gå längre än att lägga det moraliska ansvarets stenar på Lundin Petroleum; hon efterlyser en brottsutredning, med stöd av internationella juristkommissionens definition av delaktighet i brott mot mänskligheten. Men hennes text visar att att lagens projektiler inte orkar fram till de områden där Lundin verkar.

Boken är skriven på nyhetsprosa, stundtals träig att ta in i stora sjok, dessutom tyngs den av faktaredovisning som är en ängslig klump kring all journalistik om kontroversiella ämnen.

Kerstin Lundell redogör för hur hon försökte sälja in reportage om ämnet till svensk media, men möttes av ointresse. När mediehusen tyngs av besparingskrav flyttar istället den tidskrävande, genomarbetade journalistiken in mellan de hårda pärmarna. ”Affärer i blod och olja” är ett bra exempel på den utvecklingen.