Den grekiska tragedin ploppar upp med jämna mellanrum på våra scenrum, men det är en genre som, i sin historiska avlägsenhet, är svår för en samtida publik att hitta relevans i. Hjärnorna är desamma, men deras innehåll ter sig för skilda för att mötas i en igenkännande omfamning som sträcker sig över seklerna.

Johan Tralau försöker i ”Draksådd – den grekiska tragedin som politiskt tänkande” i stället att hitta det som förenar, inte skiljer. Om den grekiska tragedin är ett fossil, menar han, är det ett levande sådant: ”För den som bryr sig om att titta, för den som har blick och ögon, lever det tragiska konstverket också här, också hos oss, också i dag, då det bryter sig ur sitt förstenade skal.”

Han driver tesen att det politiska tänkandet och ”frågorna om makten, rätten, friheten, lagarna och värdigheten” inte föddes med Platons dialoger, utan att samma frågor skymtade redan i tragedierna, skrivna av pjäsförfattare som Sofokles, Aiskylos och Euripides.

Med utgångspunkt i Sofokles ”Antigone”, som vilar på historien om Oidipus, hittar Tralau spår av det motsägelseprövande och logiskt resonerande tankesättet som i den västerländska civilisationen härleds till Platon. Bron mellan en forntida intellektuell värld, främmande för oss, och ett modernt – om ordet modernt kan användas om texter skrivna på 400-talet före Kristus – tänkande.

Den stora frågan i ”Antigone” är vem som har rätten till den döda kroppen. När renegaten Polyneikes dör, straffar kung Kreon honom med att kroppen ska ligga synlig, som en buffé för asätare, i stället för att begravas. Polyneikes syster Antigone begraver då kroppen i hemlighet, men blir påkommen och straffas själv med döden. Hennes försvarstal ifrågasätter moralen i att inte begrava broderns kropp, och det är i dessa argumenterande repliker som Tralau hittar sitt stoff.

Han svingar sig fram mellan vad andra tänkare och forskare – det ena inkluderar, tyvärr, inte alltid det andra – har skrivit om moralen i den grekiska tragedin, och i synnerhet fördjupar han sig i filosofen Hegel. Akademiskt krypskytte och sökta resonemang följer.

”Draksådd” har ett lovande uppsåt, såsom det ser ut i baksidestextens hårt kondenserade presentation, men texten förmår aldrig att väcka mitt intresse. Inte någons intresse, utanför de snäva forskarkretsarna, skulle jag gissa, förutom möjligtvis i det avslutande kapitlet om vem som äger ett lik. En filosofisk fråga som har puttrat alltsedan den grekiska tragedin utan ett fullgott svar.

Tralau misslyckas med att öppna upp den grekiska tragedin för läsaren. Och den utlovade bron mellan det gamla Grekland och vår tid raseras redan med de första, tanketunga stegen. Tragedins människor och deras tankar ter sig lika dunkla och obegripliga som någonsin. ■