Den amerikanska författaren Elizabeth Gilbert är skeptisk till äktenskapet. Man kan väl älska varandra och leva ihop ändå.

Så långt är Elizabeth och jag helt överens.

Men när hennes pojkvän Felipe plötsligt handbojas vid gränsen till USA blir frågan för Elizabeths del akut. Bara om de gifter sig släpps han in i landet igen.

Det tar ett år att fixa alla tillstånd som behövs innan en man med brasilianskt ursprung, australiskt medborgarskap och hemort Bali får sätta bo med en författare från Philadelphia.

Under väntetiden, tillbringad i ofrivillig landsflykt i Asien, begrundar Elizabeth Gilbert äktenskapshistoria

Resultatet har blivit ”I nöd och lust” – bekännelselitteratur med en ursäkt. Det vill säga något slags populärvetenskaplig socialantropologisk forskning i självbiografisk form (”det lärde jag mig av hmongkvinnorna i Vietnam”, och ”så fiffigt fungerade spökgiften i 1800-talets Kina”).

Boken kan lätt misstas för kärleksroman. Omslaget föreställer en gyllene ring med titeln som inskription.

I själva verket är bilden förstås en ironisk släng mot romantiska sagor där bröllop är det eftersträvansvärda slutet. För Elizabeth Gilbert gäller ju tvärtom, hon försonar sig högst motvilligt med kravet på att inordna sig i en samhällelig institution.

”I nöd och lust” är en fortsättning på ”Lyckan, kärleken och meningen med livet...” i vilken Elizabeth och Felipe träffas. Sägs ha varit en braksuccé och snart film med Julia Roberts.

Livsstilsideologiska välfärdsbekymmer diskuteras lättsamt och belevat i ”I nöd och lust”. Fast den gör sig nog inte lika bra på bio.