Sammanväxta i musiken
Relaterat
Fakta
Ventil # 22
Gregorio Jiménez, live-elektronik
Josep Lluís Galiana, saxofon
+ gäster
Gävle Teater, onsdag
Gregorio Jiménez står på teaterscenen hukad över en träplanka som han tejpat fast diverse elektronik på. Det är till exempel sensorer som känner av ljusförhållanden. Och infraröda strålar som känner av avstånd.
Smala elsladdar leder från alla de här små prylarna genom diverse dosor fram till en laptop som visar oändligt komplicerade kopplingsscheman på skärmen. Jimenez själv gör godmodiga trollkonster med händerna och armarna i luften, styr ljudet genom positionen i rummet i förhållande till träplankan.
En bit bort står Josep Lluís Galiana och gör snabba, distinkta löpningar på saxofonen.
Nyss förklarade han exalterat på spanskt bruten engelska vilken musikalisk tradition han kommer ifrån: ”Black music! Black music!” Det är lätt att förstå just i de här löpningarna. Det låter jazz.
Jiménez och Galiana verkar spela ihop nästan varenda dag, i Jiménez garage i Valencia, Spanien. Och det ger utdelning om man håller på med improvisationsmusik. De två verkar ha en sammanväxt intuition, där den ene ger stöd när den andre gör en utsvävning, och där de förstärker varandra när de är på väg någonstans tillsammans. De kan också känna av när det är dags att tystna, och bara ge den andre all plats.
Detta är fortfarande det första stycket av fyra på Ventilkväll nummer 22, och det är nog det stycket som är mest lyckat. Det är också det enda stycket med just Jimenez och Galiana.
När Gävlemusikerna Thomas Bjelkeborn och Olle Oljud Åberg kommer upp på scenen är det naturligt att hela kvartetten inte hittar varandra lika snabbt. Tilltaget tycks förresten vara ganska spontant, Thomas och Olles medverkan var i alla fall inte annonserad i förväg. Andra stycket blir i stort sett ett prövande, där Bjelkeborns tv-spels-handkontroller genom en laptop och Åbergs myggmikrofon-mot-byxan och headset genom en liten effektpark alltför ofta gör att saxen låter lite apart i ljudlandskapet.
Mot slutet av sista stycket lyckas de reparera all obalans, då saxen får ta ett lågmält kommando och all elektronik snällt lägger sig som en viskning därbakom.
Stefan Westrin












