Så synd det är om den lilla farbrorn. Han har alldeles ensam. När han försöker ta kontakt med andra människor avvisar de honom. Vad göra? Han beslutar sig för att annonsera efter en vän.

”Sagan om den lilla farbrorn” är en omtalad barnbok av Barbro Lindgren som jag inte har läst. På scenen hos Skottes blir den till en musiksaga, en vemodigt glad historia som går i klezmer-, grekisk folk- och klassisk viston. Musiken förmedlar inte bara stämningslägen utan används ibland också för att levandegöra händelseförlopp. I föreställningen varvas de få talade replikerna med sjungna.

Den lilla farbrorn som gestaltas av långe Kalle Zerpe får med tiden kontakt med en hund som Marie Skönblom ger en nosande, småskällande, frustande vitalt liv. Hunden flyttar in hos farbrorn och de får roligt tillsammans. När de är två som möter världen blir den mer intresserad av dem. Hunden blir farbrorns dörröppnare också till andra människor.

I vänskapens spår följer dock nya rädslor, till exempel för att bli övergiven.

Med andra ord göms en del stora känslor i denna skenbart enkla berättelse om en man och den hund som han möter. Allmängiltiga känslor som vi kan känna igen antingen vi är små barn eller vuxna.

Och som vi le lite åt, för sådan är föreställningen, stillsamt leende avbrutet av plötsliga livslustiga utbrott, som när hunden och farbrorn firar jul eller när de begår en grekisk dans.

Scenen i Mätarhuset är liten. Gula väggar omger den, mitt på den en björkstam och längs ena sidan en liten trappa som också går att öppna och förvandla till ”säng”. I skrymslen göms rakgrejor och kastrull och en klarinett som Kalle Zerpe plockar fram ibland och spelar på.

Förutom Zerpe och Skönblom finns på scenen säkra nykomlingen Sara Fridholm med sitt dragspel, sin sång och till slut kommer hon också att få en roll i det här spelet om hur vänskap kan uppstå.

Det är alltigenom sympatiskt och den yngsta premiärpubliken var lika engagerad som vi äldre. n