En amatörteater som sätter upp en pjäs om kinesisk historia med ifrågasättande av den kristna missionen har självförtroende. Jag ser själv hur tråkig min inledande mening ser ut, och jag vet inte om jag själv hade haft mod att försöka locka publik baserad på en sådan story.

Men Norrsundets Arbetarteater, med regissören Christer Dahlberg och manusförfattaren Curt Carlsson i spetsen, vet att de har sin trogna publik, och behöver inte hemfalla åt pinsamt publikfrieri. De berättar en komplicerad historia i flera skikt.

Även om ”Anna och den blå draken” utspelas i Ichow Fu i Kina 1893, är utgångspunkten hembygden och Anna Larsson, läkarmissionären från Hamrånge som dog i främmande land i unga år och vars tillhörigheter återvände i en koffert till Sverige. Ur den kofferten har Curt Carlsson dragit upp en fantasi, en idealiserad bild av en stark och troende kvinna med ett kall.

Men Anna Larssons entré i pjäsen dröjer, för inledningsvis släpas vi igenom en lång prolog som utdraget placerar in oss i den politiska och kulturella situationen. Kanske ett nödvändigt ont, men det hade kunnat göras smidigare – nu blir det stundtals lite väl pedagogiskt.

Missionärerna ska frälsa hedningarna, mer intresserade av att rädda själar än människoliv, och i deras följe kommer ”de utländska djävlarna” som med opium drogar ner och våldför sig på kineserna. Hatet mot den kristna missionen förs lysande fram i ”masscenerna” med kinesiska statister, vilka med sin stämningsskapande närvaro tillhör en av föreställningens höjdpunkter.

”Anna och den blå draken” riktar en kritisk blick mot tanken om att omvända ett folk, den självgoda driften att ändra en kulturs seder till sina egna. George W Bush hade haft mycket att lära av pjäsen, även om vi kanske inte ska hoppas på att han letar sig genom Norrsundets snöiga gator ner till den charmiga Fyren.

Ensemblen som helhet håller en hög nivå, med toppar och dippar som kompenserar för varandra. Jag faller särskilt för Helge Torsein som Mr Chraigh, ett yrvaket skådespeleri som med små medel fångar en karaktär. Även Hilda Hansson som den unga Judith strålar frikyrkligt, som om Carola Häggkvist missionerat i Kina.

Traktens amatörteater imponerar. Höstens ”Maran” i Sandviken finns i gott minne, och gemensamt finns en vilja att utforska den egna historien, nog så viktig för att locka publik (många hade kommit för att se premiären). Bara i det ambitiösa ämnesvalet finns en seger.

I sommar spelas ”Vita pumps”, om Norrsundets musikaliska tradition. Så länge Arbetarteatern existerar, som de nu har gjort i tre decennier, lever det förflutna kvar parallellt med samtiden i Fyren.