I ”En stjärt på himlen” möter vi en kvinna, eller ”dam” som Frode kallar henne, som från soffan i sin lägenhet, på bred dialekt, vardagsfilosoferar sig igenom en sjukskriven, ensam tillvaro. Då och då avbryts funderingarna av musiknummer, när hon sjunger enligt hellre-än-bra-principen iklädd kreationer som inte ens en julgran i Las Vegas skulle acceptera som prydnad.

Föreställningens kvinna är för tvär för att passa in i sociala sammanhang, i synnerhet kvinnliga sammanhang av trivselfascism. Hon säger vad hon tycker. Människor som säger vad de tycker blir ofta ensamma. Hon pratar om sina drömmar, de hon har kvar och de som hon har gett upp. Viljan att träffa en ”livskamrat”. Kärleken till hennes soffa och bil. Ofta är det roligt. Ständigt absurt. Efter bara några minuter i hennes sällskap får man en bild av vem hon är. Cecilia Frode har med några väl valda sociala markörer och tonfall presenterat ett helt liv.

Träffarna är skoningslöst pricksäkra, som när hon konstaterar att man inte får återvända från semestern brun och lycklig, då är det bättre att ljuga om en magsjuka.

Jag undrar vad Cecilia Frode egentligen tycker om sin skapelse. Förhoppningsvis tycker hon om henne, respekterar henne. Annars är det ett elakt porträtt ur von oben-perspektiv.

Många stå upp-komiker skulle avundas Cecilia Frode alla skratt, och då är skratten ändå bara föreställningens socker. När sockret och saltet kombineras i hennes recept blir resultatet en föreställning som dröjer sig kvar långt efter det att skratten har lagt sig.