Sedan fortsätter de olika rösterna att snattra, den ena efter den andra glimtar fram: chattare, lumpenkillar, kulturmänniskor, slemmiga regissörer, bimbos... Karaktärerna är fler än i genomsnittspjäsen, skådespelarna färre. Faktiskt är det bara Hamadi Khemiri som står ensam på scenen, men han skapar, med förbluffande omväxlingar, ett myllrande persongalleri. Han tar på sig rollerna som kläder i en provhytt, speglar sig och kastar av dem. Ljuset sköter han själv också. En teaterdirektörs dröm.

”Signalfel” är en monolog som som vann Dramatens och SVT:s tävling Puls på Sverige, ett slags nedslag i en samtidsförvirring där alla är snabba att döma, där alla definieras av ytliga tecken. Stundtals är pjäsen rolig, som i rapporteringen från ett gisslandrama på Gävle teater, ibland tänkvärd – hela tiden förvirrande.

I ett slags dextrosol-skådespeleri med frenetisk speed hastar Hamadi Khemiri fram mellan de olika karaktärerna och miljöerna. Tyvärr är han inte en lika skicklig manusförfattare som skådespelare. ”Signalfel” känns alltför mycket som ett forum för att briljera än ett uppriktigt försök till kommunikation.