Främst för språket, med endast en svensk översättning på en skärm bakom Ahmad Salar. Men också för den totala krocken i traditioner, kulturella koder, scenspråk och berättande.

Texten handlar om det kurdiska folkets förtryck under Saddam Hussein, men monologens nivå är så abstrakt, och helt utan handling och framåtrörelse, att sammanhang och budskap bryts upp. Stundtals är det poetiskt vackert.

Ahmad Salar må vara stor i Kurdistan, men i Sverige hade han inte passerat Scenskolans nålsöga; inte för att han är dålig, utan för att det han gör är så totalt främmande för vår teatertradition präglad av naturalism. ”Säkerhetsvakten” går inte att jämför med någonting annat som visas på Gävle teater i vår, kanske inte ens någonsin.

Hans landsmän bosatta i Gävle har gått man ur huse för att se pjäsen, och ett par gånger applåderar de åt stycken i texten som för fram kurdernas prövningar. Vid några tillfällen skrattar de också, vilket accentuerar hur vi, som blott läser texten, endast kan skrapa på ytan av det som uttrycks.

”Säkerhetsvakten” hade premiär i Suleimania 2006, har spelats i Berlin och turnerar nu runt Sverige. Att se den var inte en av mitt livs stora teaterupplevelser, däremot var det en annorlunda kulturupplevelse, ett dopp med tån i ett främmande hav så stort, okänt och annorlunda att bara ytan kunde registreras. Men ytan var fascinerande nog.n