I vår införnotis till ”Oskuld” ställde vi frågan ”för svårt för Gävle?” i rubriken. Svaret? Ja, men inte bara för Gävle, utan för svårt, punkt. Människorna i Melanie Mederlinds iscensättning av den tyska dramatikern Dea Lohers pjäs talar förbi varandra, men också förbi publiken, eller kanske snarare över den.

I programbladet placeras Dea Loher in i den postdramatiska traditionen, med namn som Heiner Muller och Bertold Brecht. En tradition som har lämnat realismen på andra stranden, frikopplat sig från dramat i dramatiken.

Texten i ”Oskuld” är som en ordmagnet som har dragit till sig dialog och monolog, spridda röster från gatan, en insändare, mumlet vi ältar i våra hjärnor. Personerna är ett par illegala invandrare som ser en kvinna drunkna, men lämnar henne åt sitt öde, av rädsla att åka fast; en diabetessjuk, bitsk mamma som flyttar hem till dottern; en kvinna som, riktad till Barack Obama på en bildskärm, kritiserar kapitalismen; en blind strippa som ska återfå synen...

De väller kaskader av ord över oss, framsmattrade så snabbt att de knappt hinner artikuleras i skådespelarnas munnar. Lika rörig är scenografin av Anne Ehrlich, en sammansmältning av en kyrka och ett kök, och på en rund bildskärm projiceras vad som händer bakom kulissen.

Trots för många ord att brottas med, gör ensemblen ett bra jobb, som i scenen då de föreställer uppretade pendlare som önskar att en person ska hoppa mot döden så att de kan fortsätta med sin vardag. Monica Stenbeck är fantastisk som den diabetessjuka fru Zucker, som önskar att hon hade ett jobb på en bensinmack, där en cigarrett kan göra slut på allt i en stor smäll. Marika B Lagercrantz är rolig som den vibrerande arga filosofen, som daskar sin hopplösa man i huvudet som kommatering i hennes tirader. Att de i paus bjuder på den soppa som tillagas på scenen, är ett grepp som man bara måste le gillande åt.

Melanie Mederlind har tidigare bland annat tagit Elfriede Jelinek till scenen, fått sitt namn förknippat med tysk dramatik. Här når hon inte fram. Svårt att veta om det är texten i sig, eller om någonting har gått förlorat från Dea Lohers manus till iscensättningen. Jag får famla efter något slags mening, ett syfte, och det är inte bra. Gemensamt har de olika människorna, och deras historier som snuddar vid varandra, moraliska frågetecken. Svart och vitt i tillvaron glider ihop i ett snurrande hjul som rullar ut i den moraliska gråzonen.