Det stundande bröllopet står mellan Victoria och Daniel Westling, som i form av dockor rör sig på en trampcykel ovanför scenen. Pjäsen i pjäsen spelas av Alliansens ledare, tillsammans med Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, som en bröllopsgåva. Shakespeares magiska skog är utbytt mot Uppsala reggaefestival. De unga kärleksparen är istället frisinnade 40-talister.

Men den största omskakningen är att ståupphumor har tillförts texten. Jag har inte sett Alexander Mørk-Eidems version på Stockholms stadsteater, men jag vågar nog påstå att Uppsala tar ut svängarna mer, på gott och ont.

Så, vrider sig gamle Will i graven, eller hade han med bifall nickat åt spektaklet? Publiken vrider sig åtminstone – av skratt.

Komikern Özz Nûjen som alfen Puck, iklädd gröna tights och kjol, guidar oss till skådespelet, och det krävs strikt uppmärksamhet för att hålla reda på vindlingarna. En fyndighet är att låta sura pappan Egeus, som i originalet vägrar låta dottern gifta sig med sin kärlek, vara Hermias tillknäppta son, som anser att modern borde gifta sig med den mer städade Demetrius istället för rockpoeten Lysander.

Generationsomkastningen är en kritik mot den värdekonservatism som Dritëro Kasapi ser i de yngre leden, där sommarens kungliga bröllop blir symbolen för hur ungdomen hjärntvättad och med stela leenden på läpparna marscherar in i kärnfamiljens fålla.

Om Kasapi vill framhålla 68-generationens sex-drugs-and-rock-n-roll attityd som ett lämpligare alternativ, borde han ha gjort sina medelålders representanter mindre patetiska, särskilt Hermia som flummar runt i klädesplagg som Py Bäckman lämnat in till Myrorna. När man ser föräldragenerationen förstår man Egeus förkärlek för händerna på täcket.

Satiren i politikernas – som tar hantverkarnas roller från originalet – repetitioner för att spela ”Pyramus och Tisbe” är lika trubbig, även om vissa smällar (KD:s ”Verklighetens folk”, borgerlighetens flört med Jimmie Åkesson) träffar fint, och Eva Fritjofson lyckas perfekt fånga Maud Olofssons överentusiastiskt korkade tomhet i blicken.

Bland skådespelarna är annars Gustav Levin lysande, lika bra som när han spelade Lars Norén i vintras.

Jag har inte gjort mig känd som Özz Nûjens förkämpe, men i denna legering av Shakespeare och Norra Brunn fungerar han utmärkt, och även övriga roller klarar av att ur sina perspektiv framföra en klassisk stå upp-monolog. En pinsam plumphet, stundtals, är dock svår att undvika.

”En midsommarnattsdröm” på Uppsala stadsteater är ungefär som att se Nirvanas ”Smells like teen spirit” på dragspel – roligt om man har hört originalet, om inte bör man genast söka upp källan.